Hör, fiolerna kalla! 
Hör hur flickorna tralla! 
Låt oss muntra i dansen gå, 
ty gropen bidar oss alla. 

Höga furstar regera, 
vise män profetera, 
alla hamna de sist ändå 
djupt i grafgropens lera. 

Tungan tystnar på prästen, 
krigarn störtar af hästen, 
alla skola de tysta stå 
vid den yttersta festen. 

Pöbeln tystnar med ropen, 
stum blir rytande hopen, 
stilla stanna de alla så 
vid den väntande gropen. 

Krämarn upphør att truga, 
flickan slutar att ljuga, 
när med blickar och kinder grå 
inför gropen de buga. 

Tala, talare, tala! 
Mala, mjölnare, mala! 
Alla vägar till gropen gå, 
de breda liksom de smala. 

Hvad är rykte och ära 
som vi höllo så kära! 
Djupt i gropen de oss ej nå, 
öfver den de ej bära. 

Skalden, tiggaren och kungen 
sofva sött under ljungen -- 
samma hvila de alla få, 
när deras visa är sjungen. 

Allting dör och försvinner, 
vissnar, sköflas och brinner. 
Hvilka vägar du än må gå 
väg till gropen du finner. 

Hör, fiolerna kalla! 
Hör hur flickorna tralla! 
Låt oss glada i dansen gå, 
ty gropen bidar oss alla.