Marschen går till Tuna
på hed och backar bruna,
[marschen går till Mora]1
och bergen de blå.
Med hacka och med spade
vi draga hem så glade
till skogarna de stora
och kullorna de små. 

Hur lätt det är att vandra,
I bröder med varandra,
när slantarna i fickan
slå takt mot byxans skinn!
Hur klarinetten låter,
då spelman vänder åter
med brudgumsskänk åt flickan
och bröllopslust i sinn!

Du dystre far i huset,
vi står ditt öl i kruset
och surnar än och skonas?
Låt glädjen dväljas här!
Du mor, sätt på din gryta,
låt smör i gröten flyta,
ty här är Sjungar Jonas,
och här är Krongårds Per!

I bergslagsmän på vreten,
som sträven och arbeten,
gån med dit upp till Siljan
i dalemarschens takt!
Gån med och skåden landen,
där kyrkorna på stranden
stå glimmande som liljan
uti sin vita prakt!

Se, hagarna sig färga
som eld vid Brunnbäcks färja,
och älv och bäckar rinna
med hög och höstlig låt. 
Inunder mörka skyar
vi hälsa våra byar.
För oss ska vaxljus brinna,
för oss skall föras ståt.