Jag ber till Dig i mitt betryck,
du Gud, som skänker friden.
Den kväljer mig, min lefnads dryck
och allt för tung är striden.
Ty, Herre gör barmhärtighet
och från mitt bröst försvinne
den ängslans eld, som flammar het,
och i ditt skygd slut inne
mitt ångestskrämda sinne.

Mitt hjärta har ej något bo,
ej tanken hviloställen.
Hvar gryning önskas kvällens ro
och gryningen om kvällen.
Mot villans alla väderstreck
i fåvitsko jag jäktar.
Om ej du ångestkåpans veck
ifrån min skuldra häktar,
i våndan jag försmäktar.

Ej världens sång af synd och skratt
mig frist och andrum unnar.
Jag törstar både dag och natt
att dricka ur dess brunnar.
Jag vilse gått till döden trött
på vägarna de skumma.
O Herre, i mitt dorska kött
all lustas larm förstumma
och mina synders summa.

Snart till min tröskel nalkas skall
med svärd, som brinner, döden.
Se Herre, för din fotapall
jag böjer knä i nöden.
Så af din stillhets olja gjut
på ängslans vreda bölja
och låt den ro och frid till slut,
som dina skaror följa,
min dunkla lefnad hölja.