Möt mig i apelgårdens hägn, 
förrn dagen från oss hastar! 
Än mellan lätta blommors regn 
den sina strimmor kastar.
Var är du kära, kära, 
som nyss stod mig så nära 
med hjärtats gyllne band?
Vad längtar du och anar, 
där vemodsfullt du spanar 
mot fjärran horisonter 
i solnedgångens brand? 
Säg får jag dig ej följa 
på denna längtans bölja 
hän till vår önskans land? 
Nu ljuset hastigt tryter; 
i natt sig dagen byter. 
Tag, käraste, min hand!