Vinden blev storm,
sången blev skri,
höstens himmel flög förbi.
Stolta träd, hvar är din krona?

Stormen har vräkt den för din fot,
och i de isiga rymdernas hot
sträcker du risiga grenar med knot
mot himlen som ej kan skona.

Svart mot den blödande solnedgången
minns du den flödande sommarsången
blott som ett efterblivet drömsus i stammen,
blott som ett amen, viskat av livet när livet går ut.

Vår skall komma igen.
Andra träd skola bära vaggande grönt
för vinden än.
Ljuset skall gunga i dem, suset skall sjunga i dem.

Du skall stå mörk som förut.
Sagan är slut. Sagan är slut,
och mannen med yxan nära.