Träden susa så kallt. Fjärran äro de mina. Höstliga stjärnor skina på himlen överalt. Ingen ger mig ett svar. Ingen i världen hör mig. Gamla nätter och dar stiga ur glömskan för mig. Sällsamt liv får det tomma, och ur mitt hjärtas mull skjuter en ensam blomma mörk och hemlighetsfull. Blommar en drömnatt bara. Vissnar när det blir dag. Är det mitt dunkla jag, som ingen kan förklara. Mörka blomma, din doft bär mig mot höganloft. Roten, som ingen spårar, vattnas af blodtårar.
Den mörka blomman
Song Cycle by Ture Rangström (1884 - 1947)
Word count: 487
1. Den mörka blomman  [sung text checked 1 time]
Authorship
- by Bo Bergman (1869 - 1967), "Den mörka blomman" [author's text not yet checked against a primary source]
2. Bön till natten  [sung text checked 2 times]
Slut är dagens lust som larmar vild och kort. Djupa natt, i dina armar, bär oss bort. Vid ditt bröst det nådefulla skyl vår skam, medan glömskans timmar rulla smärtlöst fram, som en flod, där allt får drunkna, glider kall över dolda brott och sjunkna syndafall. Du som ensam dig förbarmar och ger svar, milda natt, i dina armar, håll oss kvar.
Authorship
- by Bo Bergman (1869 - 1967) [author's text not yet checked against a primary source]
3. Vinden och trädet  [sung text checked 2 times]
Solen går och lägger sig i sin mörka gömma. Skuggor falla på min stig. Tror du jag kan glömma dig? Jag kan aldrig glömma. Solen stiger ur sin säng morgonröd om kinden för att glädja skog och äng. Tror du jag kan vara sträng, fast du for som vinden? Vinden blåser vart den vill, har så många nycker, är ej vind om den är still. Tror du jag kan göra till vad en vindfläkt tycker? Jag är trädet som du fick sommargrönt att sjunga. Tror du jag ett ögonblick glömt det fastän sommarn gick, sommarn och det unga?
Authorship
- by Bo Bergman (1869 - 1967) [author's text not yet checked against a primary source]
4. Afskedet  [sung text checked 2 times]
År af skumma färder fick du pröva, jag kan se dig när du gick ombord. Som det stumma offret gick du. Ingen kunde ge dig tröst med blick och ord. I de gröna sommarsunden dolde snart den sista uddens hägn din båt, och min sköna syn för stunden brast som bubblor brista i ett regn af gråt. Blott en strimma rök som dröjde. Blott en våg som välvde trött och knäckt mot strand. Kvällens dimma sakta höjde sig och vassen skälvde för en fläkt ibland. Och jag vände åter samma väg vi brukat taga och jag såg dig än, och jag kände blodets flamma genom hjärtat jaga som en våg igen. Nu är flamman slocknad, bara tidens långa flöde glider jämt förbi. Vara samman, skilijas, fara, det är så vart öde är bestämt att bli.
Authorship
- by Bo Bergman (1869 - 1967) [author's text not yet checked against a primary source]
5. Trädet som dör  [sung text checked 1 time]
Vinden blev storm, sången blev skri, höstens himmel flög förbi. Stolta träd, hvar är din krona? Stormen har vräkt den för din fot, och i de isiga rymdernas hot sträcker du risiga grenar med knot mot himlen som ej kan skona. Svart mot den blödande solnedgången minns du den flödande sommarsången blott som ett efterblivet drömsus i stammen, blott som ett amen, viskat av livet när livet går ut. Vår skall komma igen. Andra träd skola bära vaggande grönt för vinden än. Ljuset skall gunga i dem, suset skall sjunga i dem. Du skall stå mörk som förut. Sagan är slut. Sagan är slut, och mannen med yxan nära.
Authorship
- by Bo Bergman (1869 - 1967), "Trädet som dör" [author's text not yet checked against a primary source]