Den mörka blomman

Träden susa så kallt.
Fjärran äro de mina.
Höstliga stjärnor skina
på himlen överalt.

Ingen ger mig ett svar.
Ingen i världen hör mig.
Gamla nätter och dar
stiga ur glömskan för mig.

Sällsamt liv får det tomma,
och ur mitt hjärtas mull
skjuter en ensam blomma
mörk och hemlighetsfull.

Blommar en drömnatt bara.
Vissnar när det blir dag.
Är det mitt dunkla jag,
som ingen kan förklara.

Mörka blomma, din doft
bär mig mot höganloft.
Roten, som ingen spårar,
vattnas af blodtårar.

Slut är dagens lust som larmar
vild och kort.
Djupa natt, i dina armar,
bär oss bort.

Vid ditt bröst det nådefulla
skyl vår skam,
medan glömskans timmar rulla
smärtlöst fram,

som en flod, där allt får drunkna,
glider kall
över dolda brott och sjunkna
syndafall.

Du som ensam dig förbarmar
och ger svar,
milda natt, i dina armar,
håll oss kvar.

Solen går och lägger sig
i sin mörka gömma.
Skuggor falla på min stig.
Tror du jag kan glömma dig?
Jag kan aldrig glömma.

Solen stiger ur sin säng
morgonröd om kinden
för att glädja skog och äng.
Tror du jag kan vara sträng,
fast du for som vinden?

Vinden blåser vart den vill,
har så många nycker,
är ej vind om den är still.
Tror du jag kan göra till
vad en vindfläkt tycker?

Jag är trädet som du fick
sommargrönt att sjunga.
Tror du jag ett ögonblick
glömt det fastän sommarn gick,
sommarn och det unga?

År af skumma färder fick du
pröva, jag kan se dig när du gick ombord.
Som det stumma offret gick du.
Ingen kunde ge dig tröst med blick och ord.

I de gröna sommarsunden
dolde snart den sista uddens hägn din båt,
och min sköna syn för stunden
brast som bubblor brista i ett regn af gråt.

Blott en strimma rök som dröjde.
Blott en våg som välvde trött och knäckt mot strand.
Kvällens dimma sakta höjde
sig och vassen skälvde för en fläkt ibland.

Och jag vände åter samma
väg vi brukat taga och jag såg dig än,
och jag kände blodets flamma
genom hjärtat jaga som en våg igen.

Nu är flamman slocknad, bara
tidens långa flöde glider jämt förbi.
Vara samman, skilijas, fara,
det är så vart öde är bestämt att bli.

Vinden blev storm,
sången blev skri,
höstens himmel flög förbi.
Stolta träd, hvar är din krona?

Stormen har vräkt den för din fot,
och i de isiga rymdernas hot
sträcker du risiga grenar med knot
mot himlen som ej kan skona.

Svart mot den blödande solnedgången
minns du den flödande sommarsången
blott som ett efterblivet drömsus i stammen,
blott som ett amen, viskat av livet när livet går ut.

Vår skall komma igen.
Andra träd skola bära vaggande grönt
för vinden än.
Ljuset skall gunga i dem, suset skall sjunga i dem.

Du skall stå mörk som förut.
Sagan är slut. Sagan är slut,
och mannen med yxan nära.