När stjernehären blänker
På mörknande himmels grund
Och månen silfver stänker
På susande fors och lund,
Hvi darra de dunkla granar,
Hvad är, som vårt hjerta anar,
Hvad är, som förstulet manar
I hviskande skymningsstund?

När mellan trädens galler
På glittrande vattenfall
Den bleka dager faller
Så skinande hvit och kall,
Hvad vållar att hvarje sinne,
Som gömmer i djupet inne
Af skönare dar ett minne,
Vill brista i tårars svall?

O vet!   När allt är öde
Och enslig är hvarje stig,
Då vaka än de döde,
Som fordom ha älskat dig.
Att rädda dig än de sträfva:
Af strålar,  som fly och bäfva,
Ett skimrande nät de väfva
Och draga dig hem till sig.