Sånger till dikter av C D af Wirsen

Der står på skäret ett kapell,
Det blickar mildt från klippans häll,
Och hafvets vind, så frisk och sval,
Omfläktar spira och portal.

På takets krans så ljuft, så tryggt
Ha hafvets foglar nästen byggt;
Så bygga mina tankar bo,
Från vind och våg, hos dig i ro!

När mildt kapellets orgel rörs,
När andaktsfull din stämma hörs,
Då glömmer fogeln blåsigt haf,
Då tystnar hjertats oro af.

Du ljufva hem, du vän så blid,
Du hvita bo för helgonfrid,
Hur tryggt, hur godt hos dig det är
På lifvets vågomflutna skär!

När stjernehären blänker
På mörknande himmels grund
Och månen silfver stänker
På susande fors och lund,
Hvi darra de dunkla granar,
Hvad är, som vårt hjerta anar,
Hvad är, som förstulet manar
I hviskande skymningsstund?

När mellan trädens galler
På glittrande vattenfall
Den bleka dager faller
Så skinande hvit och kall,
Hvad vållar att hvarje sinne,
Som gömmer i djupet inne
Af skönare dar ett minne,
Vill brista i tårars svall?

O vet!   När allt är öde
Och enslig är hvarje stig,
Då vaka än de döde,
Som fordom ha älskat dig.
Att rädda dig än de sträfva:
Af strålar,  som fly och bäfva,
Ett skimrande nät de väfva
Och draga dig hem till sig.

Jag mins, hur förr vid klockans klang
Jag hem från skog och hagar sprang,
Jag sjöng och sjöng, min hjord jag dref;
Vid stugans grind hur glad jag blef!
Ty der var han
Och ingen ann,
Och solens sista stråle såg
Hur vid hans hjerta flickan låg.

Nu käns det svårt när klockan slår,
Med tunga steg dithem jag går;
Vid stugans grind han syns ej mer,
De lagt se'n länge honom ner
På bädd så hård
I kyrkogård.
O det var der, jag mins det nog,
Som ständigt solens stråle dog. 

Du kom en qväll -- jag mins det som i går
Och strök ur pannan sakta bort mitt hår
Och sade stilla:   «låt ditt grubbel fly,
Du ser ej stjernan för den mörka sky!«

Se'n dess ha dagar gått och år också,
Den snabba flykten knappt jag aktat på:
Jag vet, du lemnat mig, jag vet, du gick, --
Du var ju hos mig blott ett ögonblick.

Må lifvets glädje gälla hvad den vill!
Jag kan den vackra sagan utantill,
Och, hur det är: jag hoppas mången gång,
En vacker saga kan ej vara lång.

Och dimman stiger upp i enslig qväll
Och sveper in i töcken skog och fjäll,
De mörka moln i tunga massor stå --
Men oförfäradt är mitt bröst ändå.

Ty ofta hör jag, fördt af vindens bud,
Din ljufva stämmas välbekanta ljud;
Det hviskar stilla:   «låt ditt grubbel fly,
Du ser ej stjernan för den mörka sky!«

Då ser jag upp och molnet delar sig,
Och dimman skingras öfver dal och stig,
En stjerna rinner klar på fästet fram,
Ditt öga lik, så mild och allvarsam.

När stum du sitter vid ditt arbetsbord
Och glömmer för en bok den vida jord,

Och hon, som blef ditt allt, sig smyger då
Att sina armar om sin älskling slå,

Så säg ej buttert: lemna mig i fred!
Nej, lemna boken du, och gör så med!

Ty gråa luntor har du alla dar,
Men ej du vet, hur länge hon är qvar,

Och mången man, som sitter ensam nu,
Så gerna ville störas just som du.

Låt kärlek måla permeboken full
Med miniatyrer, skinande i gull! 

Då skall,  du arme,  om ditt hem blir tomt,
Den gamla boken stråla helgonfromt,

Och just på sidan, der du stördes då,
Ett englahufvud vinkande skall stå.

Fins ej lots?   Låt gå ändå!
Äfventyrligt skön är vågen.
Blåsten sticker skarpt: låt gå!
Vind i seglen, storm i hogen!

Doft af tång från mörkblå vatten,
Välkomstfläkt från djupets verld!
Spridda fiskarbloss i natten!
Kan du tänka bättre färd?

Talar man om skär och bankar?
Låt dem tala!   Vinden snart
Jage bort de fega tankar
Och bevinge jullens fart!

Stolta fara!    Fins då ingen,
Som dig älskar utom jag?
Lika godt!    Med svarta vingen
Sväfva fram i trolskt behag!

O det susar, när du spänner
Flykten öfver dunklad våg;
Andeverldens magt jag känner,
Lifvande vårt glada tåg.

Korta äro glädjens stunder,
Njut dem derför,  stark och ung!
Skulle jullen än gå under,
Modig död är aldrig tung.

Bevara ren din barndoms ljufva tro,
Förutan den fins ej på jorden ro.
Bevara jemt din första kärlek ren,
Förutan den är hvarje glädje sken!

Jag egde en vän, i hans hjerta jag såg,
Ett skimmer af snö öfver sinnet låg.

Han glömde i lifvets mödor och lust
Sitt hjertas frid vid sirenernas kust.

Nu är han väl ärad och glad och rik,
Nu är han väl alla de andra lik.

Men stundom i nöjets rus han känt
Som flöge i hjertat en dörr på glänt, 

En dörr till ett hemligt rum i hans själ,
Som annars han bommat och reglat väl.

Der ligger på bår i brudlig skrud
Hans barndomstro, hans minne af Gud.

O helga gemak, o slocknade hopp,
O dörr, som i skärande ljud går opp!

O heliga frid i svepning af snö,
O löften om nåd, som i synden dö!

Hon sofver så djupt, hon vakna ej skall,
Han sjelf henne dödat. Hon hvilar så kall.

Bevara ren din barndoms ljufva tro,
Förutan den fins ej på jorden ro.
Bevara jemt din första kärlek ren,
Förutan den är hvarje glädje sken.

Jag älskar ej den febereld, som brinner
I hektisk färg på sångarns bleka kind,
Och ej det känslosvall, som strax försvinner
Vid första flägt af alpens skarpa vind.

Jag älskar vinet högt och hatar ruset,
Har blixten kär, men solen mer ändå;
Ar hafvet vredgadt, hör jag gerna bruset,
Men älskar mer det lugna, spegelblå.

Förstulna blickar, läppar yppigt röda
Jag ej förtala vill, men kärast är
Den blick, som lofvar kraft i vedermöda,
Den ljufva mun, som helig tro mig svär.

Den hand är skön, som jemt med rosor leker,
Juvelbesatt och skimmerhvit som snö,
Men skönast den, som huldt den trötte smeker
Och mig hugsvalar än, när jag skall dö.

Bittert pröfvade,
Vilseförda,
Luta dig stum vid altarets fot!
Djupt bedröfvade!
All din börda
Himmelen tar förbarmande mot.

Famnen sträckande
Mot den svaga,
Nalkas Marias frälsande barn.
Frid dig räckande,
Vill han draga
Fogeln så mildt ur snärjande garn.

Jordens tjusande,
Falska löjen
Skälfva och fly, der Mästaren går;
Tidens rusande,
Tomma nöjen
Domna för, glansen, spridd i hans spår.

I de skinande
Stilla gårdar
Blommar hans nåd; mot stormarnes tåg,
Haglets hvinande,
Mild han vårdar
Jerichos ros vid qvällande våg.

Du förkrossade,
Andas åter!
Synden så blodig hvitnar till snö.
Dyrt förlossade,
Han förlåter,
Bryter ej af det darrande rö.

Orgeln bäfvande
Qvalen söfver,
Hymnerna susa smärtan till ro.
Englar sväfvande
Flyga öfver
Templet, der svalan bygger sitt bo.

Jag kom till dalen åter, der jag lekte
En gång som barn vid bäckens sång,
Och samma hulda vestanflägtar smekte
Min tinning än en gång.

Jag fann dem åter, mina gyllne drömmar,
Der gröna alar vänligt stå,
Jag fann att kraft, jag fann att helsa strömmar
I rymden än som då.

Jag fann från dagar längesedan flydda
Ett mildt, melodiskt återsus,
Jag fann min forna, undangömda hydda
I aftonrodnans ljus.

Och vet du hvad"? Jag hittade bland träden
Min barndomsfrid, som glömt sig qvar,
Hon kom till mötes under foglars qväden,
Så ljuf som förr hon var.

Den hulda sade vänligt:  «jag förlåter,
Fast långt du flytt i vildt begär.«
I trädens sus det ljöd:   «välkommen åter!
Nu skall du stanna här!«

Då glänste regnbågslikt på gröna ängar
Ett paradisiskt skimmer opp,
Och af sig sjelfva ljödo lyrans strängar
Om återvunnet hopp.

Nu komma kalla dagar,
Nu komma dagar grå,
Och hur ditt hjerta klagar
Så komma de ändå.
För vindens fläkt i natten
Den sista rosen dog,
Det mörknar öfver vatten,
Det glesnar öfver skog. 

Det hviskar öfver fjärden
En sorgsen anderöst:
«Nu sommarn gick ur verlden,
Farväl!   Nu är det höst!«
Du lind, som börjat gulna,
Du snart skall öde stå;
Nu komma dagar kulna,
Nu komma dagar grå.

Vildblomma, som fördröjt dig
I dunkla snåren än,
Och tyst i hopp förnöjt dig:
Du har ej långt igen!
Och neckros, du, som domnar
Så blek invid din ö,
Ack, det är bäst du somnar,
Ty snart du måste dö.

Och hjerta, du, som skådar
Hur allt förvandlar sig,
Fins ingenting, som bådar
Den samma lag för dig?
Men ängsligt hörs du svara:
Ack, unna mig min frid,
Och låt min sommar vara
Ännu en liten tid!

Det är ej borta, som du trodde,
De ljufva toners fria val;
Det bor ännu, som förr det bodde,
I själens djup en näktergal.

När sorgen höljde fogelburen,
Han trodde genast, det var natt
Och död och vinter i naturen,
Och sörjande och stum han satt.

Men snart, o snart af ömma händer
Skall floret lyftas bort en dag,
Och ljus och glädje återvänder
Med tusen nya toners slag.

An är ej ålderns skymning inne,
Än är det sol i grönklädd dal,
Än är du ung till själ och sinne,
Och du skall qväda, näktergal!