När stum du sitter vid ditt arbetsbord
Och glömmer för en bok den vida jord,

Och hon, som blef ditt allt, sig smyger då
Att sina armar om sin älskling slå,

Så säg ej buttert: lemna mig i fred!
Nej, lemna boken du, och gör så med!

Ty gråa luntor har du alla dar,
Men ej du vet, hur länge hon är qvar,

Och mången man, som sitter ensam nu,
Så gerna ville störas just som du.

Låt kärlek måla permeboken full
Med miniatyrer, skinande i gull! 

Då skall,  du arme,  om ditt hem blir tomt,
Den gamla boken stråla helgonfromt,

Och just på sidan, der du stördes då,
Ett englahufvud vinkande skall stå.