Jag älskar ej den febereld, som brinner
I hektisk färg på sångarns bleka kind,
Och ej det känslosvall, som strax försvinner
Vid första flägt af alpens skarpa vind.

Jag älskar vinet högt och hatar ruset,
Har blixten kär, men solen mer ändå;
Ar hafvet vredgadt, hör jag gerna bruset,
Men älskar mer det lugna, spegelblå.

Förstulna blickar, läppar yppigt röda
Jag ej förtala vill, men kärast är
Den blick, som lofvar kraft i vedermöda,
Den ljufva mun, som helig tro mig svär.

Den hand är skön, som jemt med rosor leker,
Juvelbesatt och skimmerhvit som snö,
Men skönast den, som huldt den trötte smeker
Och mig hugsvalar än, när jag skall dö.