Bittert pröfvade,
Vilseförda,
Luta dig stum vid altarets fot!
Djupt bedröfvade!
All din börda
Himmelen tar förbarmande mot.

Famnen sträckande
Mot den svaga,
Nalkas Marias frälsande barn.
Frid dig räckande,
Vill han draga
Fogeln så mildt ur snärjande garn.

Jordens tjusande,
Falska löjen
Skälfva och fly, der Mästaren går;
Tidens rusande,
Tomma nöjen
Domna för, glansen, spridd i hans spår.

I de skinande
Stilla gårdar
Blommar hans nåd; mot stormarnes tåg,
Haglets hvinande,
Mild han vårdar
Jerichos ros vid qvällande våg.

Du förkrossade,
Andas åter!
Synden så blodig hvitnar till snö.
Dyrt förlossade,
Han förlåter,
Bryter ej af det darrande rö.

Orgeln bäfvande
Qvalen söfver,
Hymnerna susa smärtan till ro.
Englar sväfvande
Flyga öfver
Templet, der svalan bygger sitt bo.