Soldagen sjönk med förbrunnen ståt. 
Lufthavets dyningar blåna och viska. -- 
Månen ror ut i sin silverbåt 
att pärlor ur djupen fiska. 

Ut över speglande vidder han hastar, 
ned i den blekblåa natten han kastar 
nätet med magiska maskors galler, 
spunnet av blondaste månjungfrurs hår. 

Långsamt snömjukt det faller
ned mot den nattsvepta jorden, som står 
med skogar som stora koraller. 

Jorden har lyckt sina ögon till, 
men mellan slumrande skogars grenar 
flamma som irrande ädelstenar 
liv, som i längtan gått vill. -- 
Lufthavets dyningar blåna och viska. 
Majnatten öppnar sin undervärld. -- -- -- 

Månen ror ut över rymdens fjärd 
att drömmaresjälar ur djupen fiska.