Giv mig den blanka bägaren åter,
giv mig det varma vinet igen.
Dricka jag vill den djupaste droppen;
glädjen i botten bor som jag har hört.
Skål! du mitt bistra blödande hjärta,
Skål! för din välgång värdaste vän!

Bräddade vinglas vinka oss vänligt;
Backus och Venus vänta oss här.
De som med sånger vida besjungits,
de som av alla hyllas så högt.
Lätt som en ånga göra de livet,
själen, som vaknar, söva de sött.

Se, vid de fulla glasen, som gnistra.
sitta där borta mänskor som jag.
Dricka och klinga, klinga och dricka --
Skål, du mitt hjärta! -- Mänskor som jag!

Smärt kommer där en svävande flicka,
rosig om kind och rundad om barm.
Sitt vid min sida, skönaste flicka;
sitt på mitt knä, du skönaste mö.
Ha, hur du skådar djärvt i mitt öga,
ha, hur ditt hjärta klappar vid mitt!

Ack så förtroligt slöt mig och fordom
varmt till sitt fromma hjärta min mor;
-- orm, som jag sluter, bort ur min famn!
Är jag en djävul, fräck och förhärdad?
Är jag en niding, hatad och hård?
Syndens och dödens brinnande tecken
bär du på pannan, mysande mö.
Ack, och omkring mig irrande röster
ljuda som hela Helvetets skratt
ut under himlens eviga stjärnor,
ut till de vreda stormarnas skri!
Är jag en djävul, fräck och förhärdad?
Är jag en niding, hatad och hård?