Hvi stirrar du med tårar,
O själ, mot fästet opp?
Hvi grönska jordens vårar
För dig af fåfängt hopp?
Som månen blek och dyster,
I lifvets natt du står.
Din längtan, arma syster,
Din smärta jag förstår.

I ljusets rymder buren,
Förvist till skuggors kor.
Den töckniga naturen
Med saknad du bebor.
Ej mognas af den solen,
Som lyser dödens sfer,
Ej knoppas under polen
Den blomma, du begär.

Der lifvets källa rinner,
Der på kristalleberg
En evig morgon brinner
I yppig rosenfärg,
Der vesterns milda ängel
Kring Edens slätter far,
Der vaggar blommans stängel
Sin krona, hvit och klar.

Mot andras sol hon myser,
En praktfull heliant,
Och kinden sakta lyser
Af glädjens tårdemant.
I ångan, som hon tömmer
Vid näktergalars ljud,
Den unga seraf drömmer
Sig närmare till Gud.

Och oskuld blomman heter.
Ej smycka hennes blad
De krigiska planeter,
Som vakta solens stad.
Gud sjelf ur luftens strider
Den fromma till sig tog.
I flydda gyllne tider
Hon skönt kring jorden log.

Från ljusets helga flockar,
0 själ, du bannlyst är,
Tills i ambrosialockar
Du blomman åter bär.
Ej förr med verldars enhet
Du sammansmälta kan,
Än dess försvunna renhet,
Din ros du återfann.

Se, derför slår ditt hjerta
Af evigt nya qval.
Se, derför ryms din smärta
Ej inom tidens dal.
Oändligt hon sig breder
I rymdens allhet ut.
En stråle hon sig beder
Af himlarnas beslut.

Själ, lär att straffet lida,
Sank hjessan fromt och bed!
På himlastegen skrida
Guds änglar upp och ned.
Af blomman, som du saknar,
De bilda dig en krans;
Snart du ur drömmen vaknar
I medfödd oskuldsglans.

Der speglande kristallen
Från andars Zion går,
På veka nardusvallen
Ditt öga upp du slår.
Din bild ur källans vatten
Då myser, skär och huld,
Och sirligt blomsterskatten
Bekransar hårens guld.