(Mel. Gamla Psalmb. n. 354: Den signade dag, som vi na hår se.)

Sig gryningens silfver i rodnande glans
Förbyter och östern betäcker,
Och morgonen, prydd af sin himmelska krans,
Sin hjessa ur vågorna räcker.
Han fogeln till sänger och djuren till dans,
Till andakt menniskan väcker.

Se lärkan, som sväfvar i skyarnes höjd!
Förtjusning lyfter dess vingar.
Hon dricker den svalkande morgonens fröjd,
Sin Skapares ära hon klingar.
Är menskan den enda i skapelsen röjd,
Den skapelsen tjusning ej bringar?

O, minnoms den saliga morgonstund,
Som nåd och fräsning oss tydde!
Han tillog oss frid med sin rosenmund,
Och villor och skräckbilder flydde;
Ty räddaren nedsteg ur änglars förbund
Och lagen för stoftlifvet tydde.

Så skön öfver jorden en dag ej ler,
Så länge dess låga ej räcker,
Att blek han ej sjunker i vestern ner,
Att natten dess fackla ej slåcker.
Så lyckan oss fåfängt sitt solsken ter:
Snart dödens natt oss betäcker.

Som trälen längtar att ropad bli
Af aftonens klockor till hvila,
Så bidar en kristen sin stund att bli fri:
Han gläds att timmarne ila.
Mot honom förhoppningens stjernor i
Den tysta skymningen smila.