Hvem skapte dig så mörk, o moder,
Så tung och kall?
Hvem bjöd dig gråta dessa floder,
Ett verldshafs svall?

Ej tröstar glansen af din yta
Din sorgsne son.
Blott härmad är dess prakt, — der skryta
Blott ljusets lån.

Af rosor och af hyacinter
Din mantel ler;
Men tanken endast natt och vinter
Derunder ser.

Hårdt är ditt hjerta. Ej det ömmar
För barnens lott.
Ej blod i dina ådror strömmar, —
Metaller blott.

Hur grymt med våra qval du skämtar,
Med vårt begär!
Det bröst, som efter sällhet flämtar,
Du guld beskär. —

”O son, ej mörk jag skapad blifvit,
Ej kall jag var.
Den drägt, din ondska åt mig gifvit,
Jag sedan bar.

Gå, helga du på nytt din vilja!
Var åter ren
Och silfverhvit som dalens lilja
I månens sken!

Då, när min sorgetid har farit
Som moln förbi,
Skall jag ånyo, hvad jag varit,
Ditt Eden bli.

Och hänryckt uppstå till det möte,
Jag länge flytt,
Och bära i Gud faders sköte
Hans barn på nytt."