På Liljan i dess silfverskrud
Med tårar själen ser.
»Hur prägtigt smyckas hon af Gud!
Hur oskuldsfull hon ler!

Ej hinner fjällens snö dess glans,
Ej böljans stolta svan,
Ej månen, der i strålars krans
Han vandrar luftens ban.

Bland Floras alla himlabarn
Dess stängel kronan bär,
Och slöjans rika etergarn
Af majglans spunnet är.

Ej smycken hon tillsammans bragt.
Djup är dess sabbatsro,
Och dock så klädd i all sin pragt
Var icke Salomo.

Säg blomma! hvarför älskas du
Af himlens Konung så?
Hans egen dotter måste ju
I sorgekläder gå.»

O menska! mitt exempel följ,
Dig värdig gör min skrud:
Var oskuldsfull som jag och dölj
Ditt eget lif i Gud.

Mig bjödo solens milda ljus
Och vestans ljumma vind,
Att blicka fram ur jordens grus
Med glädjetårad kind.

Och le bland unga blommors flock
Inunder högblå pol.
På dig, o menska! väntar ock
En vårvind och en sol.

Åt ljusets och åt andans kraft
Dig endast öfverlåt,
Och drick af lifvets himlasaft
En mystisk perlegråt!

Ej Liljans hjerta slår af harm,
När fjäriln, vild och yr,
Förbi dess stjelk till Rosens barm
Med purpurvingar flyr.

När Filomelas silfverröst
Förtrollar lundarne,
Tyst ur sitt afundsfria bröst
Hon andas rökelse.

Stolt örnen far mot himlens slott,
Mot stjernors blåa sal.
En bönesuck med honom blott
Hon skickar ur sin dal.

Stum badar hon i tårars flod,
När i olympisk pragt
Den flydda solens offerblod
Förgyller vesterns trakt,

Och när den höga morgonen
På rosenröda charn
Predikar om uppståndelsen
för alla jordens barn.

O menska! mitt exempel följ,
Dig värdig gör min skrud:
Var oskuldsfull som jag och dölj
Ditt eget lif i Gud.