Med bönens quist i purpurmunden
En menlös dufva far
Från jorden opp, då midnattsstunden
Höjs i sin ebenchar.

Som Månan hvit dess vinge strålar,
Likt skum af elfvens forss
Och på det ljusa bröstet prålar
Ett mystiskt purpurkors.

Snabbt liksom kampens djerfva pilar
Från silfverbågen fly
Hon öfver bergens toppar ilar
Och öfver nattens sky.

Ej sju Demonerna, som vaka
Kring Demiurgens hus
Och hemskt från röda facklor skaka
Ett dunkelt olycksljus,

Och ej den bistra Tolfmansskara
Som ytterst står på vakt
Vid furstens borg, i brynjor klara,
Nå henne med sin makt.

Förgäfves klinga deras bågar.
Glad sväfvar dufvan re’n
Där gudaverldens morgon lågar
Med tusenfärgigt sken.

Re’n Christus, ilande, hon flyger
I himlarne emot,
Och suckar och symbolen smyger
Ned till den höges fot.

Straxt Christus tar det gröna bladet
Med bifall upp, och se!
Han går där rosorna i badet
Af himlens Jordan le.

En underblomma där han bryter
I nya Sarons vår.
Ljuft i den röda kalken flyter
En salig änglatår.

Med svaret flyger dufvan åter
Från ljusets fosterland
Till Anima, som tröstlös gråter
I Demiurgens band.