Kom himladotter! höga Tro!
Gör bönens varma suckar möte
Och sänk din tröst, din gyllne ro
Ned i mitt öfvergifna sköte!

Kom uppenbara mig den skatt,
Hvars saknad gör min dunkla smärta.
Tänd hoppets fackla i min natt
Och kärleksflamman i mitt hjerta!

Den flamma, som af Dig, Vestal!
Fromt vårdad här i stoftets trakter
Är starkare än dödens qual,
Än helfvetets och syndens makter,

Den eld, som i sin brand förtär
Hvar jordisk vällust, jordisk plåga
Och själen mot dess ursprung lär
Att sina dunkla blickar våga.

Kom, visa mig försvunna dar
I Minnets bleka månskensspegel
Och gör för tanken uppenbar
Min lefnads himlaburna regel.

På denna jord, där ondt och godt
Jag ser i evig blandning strida,
Hvem är min borgen att ej blott
Mitt hjerta skapades att lida?

Att han, som sparfven föda ger
Och liljorna i silfver kläder,
Min nöd, min smärta äfven ser,
Han, Fadren öfver alla Fäder?

På tidens olycksfulla haf
Hvars rymder nattligt mörker famnar,
Hvem lofvar ögonblickets slaf
Att i en afgrund han ej hamnar?

Hvem lofvar honom att en gång
Ur svallet frälst af nödens sjöar
Han höja skall en glädjesång
På Edens gröna blomsteröar?

Hvem, milda Tro, förutan dig?
För tviflets moln vår pol du renar,
Ledsagar oss på ljusets stig
Och med vårt ursprung oss förenar.

Hell Anden, som med silfverröst
Du ur hans långa dvala väcker!
Hell vandrarn, för hvars kyska bröst
Demanteskölden mildt Du sträcker!

Ej jordens retelser och hopp
Från pliktens bana honom föra.
Ej alla afgrundsandars tropp
Förmår hans lugna vandring störa.

Med tankan på sitt fosterland
Han trygg sin väg till målet drager.
Förgäfves vinkar nöjets hand
Förgäfves lockar ärans lager.

Försonad är hans själ med Gud,
Med änglarne och kreaturen.
Glad lyssnar på hans viljas bud
Den rosenkransade Naturen.

Hans vän den gyllne Solen är,
Ljuft mot hans blickar Månen smilar.
Ej en af stjernehvalfvets här
Mot honom riktar straffets pilar.

Lik fläkten af en sommarvind,
Som skördens gullhaf genombäfvar
Och kysser Odlarns heta kind,
Guds kärlek öfver honom sväfvar.

Förgäfves på hans trygga stig
Höjs stormens röst och åskan brakar.
För honom bergen sänka sig,
Han går på lejon och på drakar.

Ack! länge nog i tårars dal
Af ingen vänlig hand ledsagad,
Ett rof för villor och för qual,
Jag irrar från min hembygd jagad.

Se! hvarje himmelsk kraft försvann.
Min ovän är min egen vilja,
Och lögnens irrsken jag ej kan
Från minnets bleka strålar skilja.

Ryck mig, o Tro, från tviflets brant!
Allt mörker för din fackla vike!
Kom! med din nyckel af demant
Läs porten opp till himmelrike!