Tankfull går du,
Nattliga måne, 
I de silfrade molnen. 
Full af allvar 
Stirrar din blick 
Ned på vårt dunkla, 
Sofvande klot, 
Och skalden försmälter 
Vid ditt mystiska ljus 
I vemod.

Då jorden skaptes, 
Skaptes ock du, 
Att troget ledsaga 
Dess vandring kring solen 
Och för deras begge 
Hemisferer predika 
Förvandlingens lära. 
Dig befalldes att vara 
En helig spegel, 
En klar symbol 
Af det jordiskas öden. 

I evig glans 
Kring Skaparens thron 
Idéerna stråla. 
Ej mista sitt sken 
De vänliga stjernor, 
Och solen hvar morgon, 
Evigt densamma, 
Leende framgår 
I sin bländande krona. 
Tryggadt för skiften 
Är allt deruppe. 
Med dig, o måne, 
Förvandlingen börjar. 
Än vänligt du tänder 
Ditt glimmande ny; 
Snart ser man dig half, 
Snart i lysande fylle. 
Se'n tynar du af 
Och försvinner. 
Så äfven på jorden 
Vexlingen rår. 
Mellan ebb och flod 
Verldshafvet evigt 
Skiftar ju om. 
Plantorna framgå 
Ur natten och mullen, 
Knoppas och blomstra 
Och vända igen 
Till natten och mullen. 
Mellan nöjen och plågor 
Vacklar vårt hjerta; 
Mellan nedan och ny 
Skiftar vår lycka.

Det ljus, du lånar, 
O sörjande måne, 
Åt jordens nätter,
Du sjelf har lånat 
Af solen. 
Från himmelen kommer, 
Från ljusets verld, 
Det ädla, det stora 
Härnere.