Lilla Kalle, med ett svärd 
Vid sin venstra sida, 
Hastar ut i riddarfärd,
Att mot trollen strida. 
  Hvit är hans häst, 
  Guldprydd hans väst; 
Fjädrarne svaja på hatten. 

Minna för sin spegel står, 
Som en stjerna blänker, 
Flätar perlor i sitt hår 
Och på Kalle tänker. 
  Skön är hans mö, 
  Hvit som en snö, 
Röd som en törnros i dalen. 

Lilla Kalle i galopp 
Rundt kring verlden trafvar,
Öfver branta klippors topp, 
Ängar, berg och grafvar. 
  Präktig han far, 
  Borgar han tar,
Städer och byar han vinner. 

Minna jemt till dagens slut 
Sitter i sin kammar, 
Spänner silkesväfven ut 
Mellan bågens rammar, 
  Stickar derpå 
  Hvita och blå, 
Röda och guldgula rosor. 

Lilla Karl i kungasaln 
Dricker söta viner. 
Perlor bubbla i pokaln, 
Klara som rubiner. 
  Tapper han är, 
  Stjernor han bär,
Stjernor och band uppå rocken.

I sin faders park ibland 
Lilla Minna vankar, 
Med en blomma i sin hand,
Karl i sina tankar. 
  Röd är dess kind,
  Lätt som en hind 
Minna i buskarne sväfvar. 

Lilla Kalle, vig och snar, 
På sin häst sig kastar,
Öfver berg och backar far 
Och till Minna hastar. 
  Flickorna se 
  På ridten och ge 
Anskri vid trafvarens satser. 

Lilla Kalle, hög och stor,
In i salen stiger; 
Minna står bredvid sin mor
Och för riddarn niger.
  Eldig och kär,
  Hon tänker så här: 
Krist gifve, att riddarns jag vore!