Jag föddes vid en liten spegelkälla.
Najaden gret en balsampoppels fall;
Af Zephyr smekt, hon kom en tår att fälla
På friarns vingar, under turtur-skall.

Han flägtade den opp på gröna stranden,
Och Solen log, och skapte mig deraf:
Gestalten fick jag från de ljusa landen,
Men lifvet från den sorgsna böljans graf.

Derför jag lyfter mig från jorden föga,
Fast eldad af oändeligt begär;
Ty kraften bor ej i mitt blåa öga,
Blott trånaden i tårar skimrar der.

Min fader Solen knappt sin dotter känner,
Ty minst hon står bland sina syskons tal;
Han ljusets krona bär, bland gyllne svenner:
Bekymmerslös i fästets riddarsal.

Min stolta syster Rosen vet förtjusa
Den gamle kungens älskogsfulla syn,
Vid hennes barm hans blickar sig berusa,
Och purpurn får hon af hans mantels bryn. 

Och dock, mitt ursprung trogen, from jag målar
I ringa omfång blåa himlens dag.
Och på min kind, der stilla smärta strålar,
Skref Ljuset sina helga anletsdrag.

När herden vid den lilla källan vaknar,
I vattnets glas min späda fägring ser,
Han tror sig se den älskade han saknar,
Tror, att den blonda flickans öga ler.

Han bryter mig, och går till hennes boning,
Framräcker stum en talande symbol; -
Mitt klara öga ber så blygt om skoning,
Och tåren perlar i min blomsterskål.

Den stolta sköna kan ej längre neka,
Hon trycker lindrigt vännens trogna hand,
Och i sin barm, den unga, fulla, veka,
Hon öppnar mig ett paradisiskt land.

I svallningen af tvenne hvita vågor,
På ljusblå snäckan gungad ned och opp,
Dit seglar troheten, med älskarns frågor;
Och evigt! ljuder svaret mot hans hopp.