Sanger med Accompagnement af Forte-Piano

Son af en flodgud och en lilja,
Jag lutar öfver dammens rand,
Och ser, när skyarna sig skilja,
I vattnets djup ett himmelskt land.
En skepnad, af min tanka lånad,
Ljuft tindrar der på azurgrund,
Och fängslar min bedragna trånad
Med hopp om stundande förbund.

Förgäfves mig i fjerran kallar
En varnande och trogen röst:
Af vågens sång, som höjs och svallar,
Är känslan lockad ur mitt bröst.
Bland vattnets andar nu hon glimmar,
Bekant och dock så underbar,
Och när den hulda mot mig strimmar,
Är blott min kropp på jorden qvar.

En siare, som såg min våda,
Förkunnade mitt öde så:
Att blott jag ej mitt Sjelf fick skåda,
Jag skulle länge lefva få.
I mina barndomslekar följde
En trofast skyddsgudinna mig,
Och vexlande förtrollning höljde
Mitt inres förberedda krig.

Men då jag ville se, förmäten,
Med sinnlig blick min sällhets halt,
Försvann hon, och i dunkla läten
Förbyttes gudomens gestalt.
Än ofta ropar hon mig åter,
Från dal till dal, från höjd till höjd,
Och min förvillelse begråter
Med toner från min fordna fröjd.

En sinnebild af Konstens söner,
Jag blomstrar endast i min dröm,
Och, döf för lifvets varma böner,
Ser blott mig sjelf i diktens ström.
När stormen öfver vattnet jagar,
Mitt inre smärtfullt darrar der,
Och echo från förflutna dagar
Min sorg och dock min vällust är.

När parkens unga herrskarinna
Besöker sina blomsterland,
Och hennes elfenfingrar hinna
Den längtande på enslig strand:
Jag sorgsen ser mitt öde bådas,
Dock, grymma! jag förgudar dig;
Ty blott jag med din blick benådas,
Min dröm i blicken speglar sig.

I morgon skådar du förkolnad
Den prakt du förbisåg i går;
Ty under denna hvita vålnad
Ej länge blommans hjerta slår.
O, hellre vid ditt bröst förunna
Mitt korta doft en aftonverld,
Och kyss till sömns mig, och förkunna
Din cittra blommans himmelsfärd!

Jag föddes vid en liten spegelkälla.
Najaden gret en balsampoppels fall;
Af Zephyr smekt, hon kom en tår att fälla
På friarns vingar, under turtur-skall.

Han flägtade den opp på gröna stranden,
Och Solen log, och skapte mig deraf:
Gestalten fick jag från de ljusa landen,
Men lifvet från den sorgsna böljans graf.

Derför jag lyfter mig från jorden föga,
Fast eldad af oändeligt begär;
Ty kraften bor ej i mitt blåa öga,
Blott trånaden i tårar skimrar der.

Min fader Solen knappt sin dotter känner,
Ty minst hon står bland sina syskons tal;
Han ljusets krona bär, bland gyllne svenner:
Bekymmerslös i fästets riddarsal.

Min stolta syster Rosen vet förtjusa
Den gamle kungens älskogsfulla syn,
Vid hennes barm hans blickar sig berusa,
Och purpurn får hon af hans mantels bryn. 

Och dock, mitt ursprung trogen, from jag målar
I ringa omfång blåa himlens dag.
Och på min kind, der stilla smärta strålar,
Skref Ljuset sina helga anletsdrag.

När herden vid den lilla källan vaknar,
I vattnets glas min späda fägring ser,
Han tror sig se den älskade han saknar,
Tror, att den blonda flickans öga ler.

Han bryter mig, och går till hennes boning,
Framräcker stum en talande symbol; -
Mitt klara öga ber så blygt om skoning,
Och tåren perlar i min blomsterskål.

Den stolta sköna kan ej längre neka,
Hon trycker lindrigt vännens trogna hand,
Och i sin barm, den unga, fulla, veka,
Hon öppnar mig ett paradisiskt land.

I svallningen af tvenne hvita vågor,
På ljusblå snäckan gungad ned och opp,
Dit seglar troheten, med älskarns frågor;
Och evigt! ljuder svaret mot hans hopp.

Den döende kraftens hjertblod jag är,
Dess rop på min urna står skrifvet.
Förstår du mitt dunkelt glödande qval?
Är du ock en främling i skuggornas dal,
Bedragen på drömmen om lifvet?
Vet, blott åt de eviga stjernornas tal
Blef nöjet, föryngrande, gifvet!
De fira sin ungdom i sphärisk dans;
Oss lyser från vaggan fram deras glans
    Till grafven.

Hvi syftar då längre din bedjande blick
Till himlen, den ödsliga, kalla?
Af ljus är dess borg, men med port af demant;
Hvad brygga förmår från dess svindlande brant
Till jordens afgrunder falla?
Der thronar, kanhända, allt saligt och sannt;
Men kan du väl ödet befalla?
För stoftet blef smärtan det verkliga blott;
Hvem steg, att förvissa dig sällare lott,
    Ur grafven? 

Väl visar dig hoppet sin gröna strand,
Der de fagra Sirenerna sjunga;
De slå sina harpor i solens sken,
Men kusten är hvit af mördades ben
Och svek bor på hafsfruens tunga.
De villor, som spinnas på Nornornas ten,
Omyndiga själar betunga:
Men vis är den man, som ej fruktar, ej ber;
Och kronan bär den, som hoppas ej mer
    Än grafven.

Dock, flammar i dig en skapande eld
Som kämpar mot ödet och tiden,
Hans låga förtär det förgängligas tvång;
Och, höljes af moln planeternas gång,
Ditt ljus är din stjerna i striden!
Snart hinner dig natten, lycklig och lång,
Och med henne den lagrade friden.
Den, som himmel och afgrund bär i sitt bröst,
Är nog för sig sjelf, och behöfver till tröst
    Blott grafven.

Lockar dig min silfverhvita stjerna?
Sköna pilgrim, kom! din tår må gerna
På min bleka krona hvila sig.
Nattens lampa tänds och poppeln hviskar,
Daggens rika manna mig förfriskar;
Mina veka nerver lifvas åter,
Och en stilla suckning helsar dig.

I min bild du ser en fängslad Engel;
Minnet tynger, smärtande, min stengel;
Blott min tro bevittnar, hvem jag var.
Der på sjön du svanen ser, min broder;
Och tnin syster, högt på azurns floder,
Månan, andeverldens stora lilja,
I Guds Moders stjernkrans tindrar klar.

Vet du, hvarför Liljans hjerta klagar?
Ack, hon minns de fordna oskuldsdagar,
Då hon stod på Gihons ambrastrand:
Edens luft, den skära, balsamljufva,
Var min boning, och en turturdufva
Söng bredvid mig i orangelunden,
Om en andekärleks rena brand.

Stilla satt på bergen morgonstunden,
När jag flög igenom himlarunden;
Lycklig kände sig hvar närmad sphär;
Ljuft hvar åder slog i kreaturen,
Menlös låg på rosenbädd naturen;
Alla andar följde mig, och söngo:
"Fromhet Skaparns skönsta tanke är!"

Kom så Adam: "Hulda Engelinna",
Klang hans röst, "låt mina böner finna
"Nåd hos.dig, o Lilith, blif min brud!
"Se, jag irrar ensam, utan maka" ....
Djerfve jordson! ropte jag, tillbaka!
Sök en brud, som du, af mullcn buren;
En gudinna älskar blott en gud.

Skaparn af sin sons förtviflan rördes,
Vredgad Zebaoth i stormen hördes:
"Stolta! tag ock du en jordisk lott!
"Först vid tidens ända öppnas åter
"Edens port, och Domnren förlåter;
"Ej, att du försköt ett lägre väsen, --
"Att du såg din höghet, var ditt brott!"

Mina vingar nu från skullran falla
Såg jag; hörde icke längre skalla
Jubelchoren kring .Tehövas thron.
Ur en dvala väckt, mig bojan tryckte;
Ögat sig för högre syner lyckte;
Och förgäfves lyssnar mer mitt öra
Efter någon öfverjordiak ton.

Kort är lifvets sommar; kalla ilar
Störa tanken, som i minnet hvilar
Af det fordna paradisets vår;
Blott när aftonflägten kring mig bäfvar
Lik en cherubsharpas echo, sväfvar
Hoppet till den rymd, der näktergalen
Sjungande den Högstes thronpall når.

Är, som mina kinder, hvitt ditt sinne,
Bor en tro, som aldrig släcks, derinne,
Är din vilja, som min krona, klar:
Då i fallet äro vi förvandter,
Sände, att försköna jordens branter;
Och, vid slutad pröfning, våra vingar
Återfå vi och vår barndoms dar.

Milda himmel, och du, nattens öga!
Vid er hulda åsyn smärtar föga
Hvarje blad, som från min stengel bryts.
Blåa äther! dig jag vill betrakta,
Stjernor! vinken glimmande, när sakta
Mina veka blomsternerver domna,
Och till mull min fromma fägring byts.

När ditt bröst, som vidgas af förtjusning,
Genomträngs af en elysisk susning,
Rösten lik af en förgudad vän; 
När ur vesterns brand, som sänks förkolnad,
Någon moderlig, begråten vålnad,
Likt ur evighetens gullport, skymtar,
Och din famn förgäfves söker den:

Högre då, än någon jordisk tärna,
Lockar er min silfverhvita stjerna,
Adams barn, med underbart begär;
Med den hvita tempeljungfruns strålar
Hvar sin tänkta huldgudinna målar,
Och hvar helig längtan åter ljuder:
Fromhet Skaparns skönsta tanke är.

Den lilla nunnan ensam vakar än;
  Re'n hennes vän
Igenom nattens vida grafchor blickar;
Det stumma hopp, som fröjdar och som bryr,
  Till himlen flyr,
Der månan moderligt sitt bifall nickar.

Om dagen, lutad under solens brand,
  Ett stilla land
Jag önskar mig, der nattens drottning myser,
Der andar blott i dunkla lundar gå,
  På fästets blå
Den Högstes diadem af sijernor lyser.

Och bäst jag längtar, byts naturens tjäll
  Till rymlig cell,
Med crucifixer, ljus och rosenkransar;
Min klostergård betäcks af ekars makt,
  En riddarvakt
Med gröna hjelmar på sin jättepansar.

En forntid väcks, af midnattsklockans ljud,
  I hemlig skrud,
Och evigheten öppnar sina salar:
Guds Helige då gå, i drömmars drägt,
  Till jordens slägt,
Och dygden med en synlig urbild talar.

Då vecklar själen sig ur dufuad knopp,
  Och strömmar opp
I dofter till de goda makters säten;
De tolka der min oskuld och min tro,
  Min anings ro
I månans sken bland näktergalars läten.

Så må jag dö, af verlden oförstådd,
  Men ej försmådd
Af den, som engång löser lifvets gåta:
Han, som mitt lif en himmelsk syftning gaf,
  Skall i min graf
Mig ej åt stoftets mörker öfverlåta.

Lik äolsharpans stilla sammanklang,
  När strängen sprang,
Och vinden blott försvunna tonen saknar:
Så blifve ock från kylans rymd min gång;
  Så klinge sång
Vid blommans bädd, när hon i Eden vaknar!

En blygviol pa ängen stod
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Välkommen, du sköna,/ Med kransar i håren
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Skön är en ros, på hvars doftande sköte
  Himmelska perl-lika tårarne glimma;
  Solen är skön, då i aftonens timma
    Mildt emot lugnade böljan hon ler;
Skön är den fjärl, som till blomsternas möte,
  Buren, lik sylfen, på gyllene vingar,
  Glädtigt och snabbt öfver fälten sig svingar:
    Långt mera skön dock, o flicka, du är!

Ljuf är väl lärkans melodiska stämma,
  Som under lundernas gensvar försvinner;
  Ljuft är väl sorlet af källan, som rinner
    Lugnt till den tröttade vandrarens tröst;
Ljuft är, då qval våra hjertan beklämma,
  Trollas af harpans medlidande toner
  In uti sorgfria, ljusare zoner:
    Långt mera ljuf är dock, flicka, din röst!

Drufvornas doftande nektar förtjusar;
  Tjusande locka citronernas frukter;
  Tjusfull är liljan med lifvande lukter,
    Öppnad för strålarnas smekningar nyss;
Tjusfull sefiren, som svalkande susar;
  Tjusfullt att, sirad af leende kransar,
  Irra i vilda, bacchantiska dansar:
    Men mera tjusfull är flickornas kyss!

Hell eder flickor! vår lefnads försköning,
  Tingens lycka och skaparens ära;
  Födda att fjettrade männerna lära
    Byta till nöjen sitt qvalfulla lif.
Må eder kyss bli min mödas belöning! --
  Fritt du beröfve mig gullet och makten,
  Lockande lagern och skimrande prakten,
    Fader ! men flickornas ömhet mig gif!

Jag står på Alpens höjd;
Dof mullrar under mig, ur låga skyar röjd,
Den åska svagheten förskräcker:
Men blåa rymden doftar fröjd,
Och salighet min själ betäcker.

Min gäng är djerf, men skön
År banans fria vidd, och stor är vådans lön:
De fega må vid foten stanna;
På isens glas, på branta snön
Jag söker fjällets gyllne panna.

Der bor i himlens ljus
Det hopp, som klarna skall den dunkla jordens grus;
Dess gudaglans i djupet skiner,
Der Hatets orm, bland dunsters sus,
Förgömd i lömska huskar hviner.

Vid de fördömdas bål
Är smidd den pil, som skjuts mot Dygdens pansarstål,
Från harmsna nidingsnästets skrefva:
Men lika kärt är hennes mål;
Att dö för det, -- det är att lefva.

Väl blånar vid min fot
Min ungdoms blomsterdal, och för lavinens hot
Jag sett min sälla hydda falla:
Men modet står, som klippans rot,
När skyfall utför toppen svalla.

Dock -- äfven vid mitt fall
Så hvit, som fjällsjöns is, min oskuld glänsa skall;
Min eld skall tända högre själar,
När kring mitt stoft, pä klyftans hall,
Med hesnad hväsning draken krälar.

Med skarp och giftig tand
Han gnager Snillets thron, som når till stjernors land;
Men krönta hjessan ej han hinner,
Hvars skimmerkrans, i österns rand,
Än mera ljuft oeh yppigt brinner.

Jag vågar gladt min färd
Högt ofvan jollrets p??? till en förklarad verld,
Min längtan der sin ?rbild njuter;
Och en cherub, med blixtens svärd,
Från Elden pöbelu utesluter.

Som Ljungarns örn flyr opp,
Och mäter med en blick de svarta korpars tropp,
Som kring ett rof i kärret stoja;
Han skyndar lugn sitt ljusa lopp,
Och ilskan tuggar på sin boja:

Så på min frihets herg
Jag säll, fast ensam, går, med mod och lejonmärg,
Att ädlare bedrifter följa;
Tills moln, af morgonrodnans färg,
På spetsen mig för jorden hölja.

Vyss! vyss! ... Jag vaggar dig ju
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Ren en solen sunkit bakom bergen, 
Men aftonrodnan flammar der 
Så skön ännu i purpurfärgen,
Och morgondaggens budskap bär. 

Så sjunker lifvets fröjd, men Hoppet 
Oss lyser än i qvalens natt, 
Och bådar, efter vandringsloppet,
En högre, oförgänglig skatt.

Det längtansfulla hjertat trånar 
Till aningens fördolda land, 
Och fantasiens vingar lånar
Men fjettras qvar af tankans band. 

Hvar vill du fly? Bland jordens dimmor, 
Förmätua! är din blick för svag. 
Se Aftonroduans gyldne strimmor, 
Och hoppas på en morgondag.

I fallets stund, då menskans ande dömdes,
Att genom lifvet gå vid sorgens arm,
Af alla englar Sången ensam gömdes,
För jorden qvar, i den betrycktas barm.

Hör ännu under vandringen på heden, 
Vid hjertats klagan och vid ödets strid,
Han talar, engeln, om sitt f ordna Eden
Och om dess blommor och dess helga frid.