Den döende kraftens hjertblod jag är,
Dess rop på min urna står skrifvet.
Förstår du mitt dunkelt glödande qval?
Är du ock en främling i skuggornas dal,
Bedragen på drömmen om lifvet?
Vet, blott åt de eviga stjernornas tal
Blef nöjet, föryngrande, gifvet!
De fira sin ungdom i sphärisk dans;
Oss lyser från vaggan fram deras glans
    Till grafven.

Hvi syftar då längre din bedjande blick
Till himlen, den ödsliga, kalla?
Af ljus är dess borg, men med port af demant;
Hvad brygga förmår från dess svindlande brant
Till jordens afgrunder falla?
Der thronar, kanhända, allt saligt och sannt;
Men kan du väl ödet befalla?
För stoftet blef smärtan det verkliga blott;
Hvem steg, att förvissa dig sällare lott,
    Ur grafven? 

Väl visar dig hoppet sin gröna strand,
Der de fagra Sirenerna sjunga;
De slå sina harpor i solens sken,
Men kusten är hvit af mördades ben
Och svek bor på hafsfruens tunga.
De villor, som spinnas på Nornornas ten,
Omyndiga själar betunga:
Men vis är den man, som ej fruktar, ej ber;
Och kronan bär den, som hoppas ej mer
    Än grafven.

Dock, flammar i dig en skapande eld
Som kämpar mot ödet och tiden,
Hans låga förtär det förgängligas tvång;
Och, höljes af moln planeternas gång,
Ditt ljus är din stjerna i striden!
Snart hinner dig natten, lycklig och lång,
Och med henne den lagrade friden.
Den, som himmel och afgrund bär i sitt bröst,
Är nog för sig sjelf, och behöfver till tröst
    Blott grafven.