Den lilla nunnan ensam vakar än;
  Re'n hennes vän
Igenom nattens vida grafchor blickar;
Det stumma hopp, som fröjdar och som bryr,
  Till himlen flyr,
Der månan moderligt sitt bifall nickar.

Om dagen, lutad under solens brand,
  Ett stilla land
Jag önskar mig, der nattens drottning myser,
Der andar blott i dunkla lundar gå,
  På fästets blå
Den Högstes diadem af sijernor lyser.

Och bäst jag längtar, byts naturens tjäll
  Till rymlig cell,
Med crucifixer, ljus och rosenkransar;
Min klostergård betäcks af ekars makt,
  En riddarvakt
Med gröna hjelmar på sin jättepansar.

En forntid väcks, af midnattsklockans ljud,
  I hemlig skrud,
Och evigheten öppnar sina salar:
Guds Helige då gå, i drömmars drägt,
  Till jordens slägt,
Och dygden med en synlig urbild talar.

Då vecklar själen sig ur dufuad knopp,
  Och strömmar opp
I dofter till de goda makters säten;
De tolka der min oskuld och min tro,
  Min anings ro
I månans sken bland näktergalars läten.

Så må jag dö, af verlden oförstådd,
  Men ej försmådd
Af den, som engång löser lifvets gåta:
Han, som mitt lif en himmelsk syftning gaf,
  Skall i min graf
Mig ej åt stoftets mörker öfverlåta.

Lik äolsharpans stilla sammanklang,
  När strängen sprang,
Och vinden blott försvunna tonen saknar:
Så blifve ock från kylans rymd min gång;
  Så klinge sång
Vid blommans bädd, när hon i Eden vaknar!