Skön är en ros, på hvars doftande sköte
  Himmelska perl-lika tårarne glimma;
  Solen är skön, då i aftonens timma
    Mildt emot lugnade böljan hon ler;
Skön är den fjärl, som till blomsternas möte,
  Buren, lik sylfen, på gyllene vingar,
  Glädtigt och snabbt öfver fälten sig svingar:
    Långt mera skön dock, o flicka, du är!

Ljuf är väl lärkans melodiska stämma,
  Som under lundernas gensvar försvinner;
  Ljuft är väl sorlet af källan, som rinner
    Lugnt till den tröttade vandrarens tröst;
Ljuft är, då qval våra hjertan beklämma,
  Trollas af harpans medlidande toner
  In uti sorgfria, ljusare zoner:
    Långt mera ljuf är dock, flicka, din röst!

Drufvornas doftande nektar förtjusar;
  Tjusande locka citronernas frukter;
  Tjusfull är liljan med lifvande lukter,
    Öppnad för strålarnas smekningar nyss;
Tjusfull sefiren, som svalkande susar;
  Tjusfullt att, sirad af leende kransar,
  Irra i vilda, bacchantiska dansar:
    Men mera tjusfull är flickornas kyss!

Hell eder flickor! vår lefnads försköning,
  Tingens lycka och skaparens ära;
  Födda att fjettrade männerna lära
    Byta till nöjen sitt qvalfulla lif.
Må eder kyss bli min mödas belöning! --
  Fritt du beröfve mig gullet och makten,
  Lockande lagern och skimrande prakten,
    Fader ! men flickornas ömhet mig gif!