Du lilla varg, kom hit och bit, 
jag har så godt om blodet. 
Kom med din tand så hvass och hvit, 
jag längtar, du kan tro det, 
att känna den djupt i mitt kött 
och under bettet blunda. --
Och ädelt är mitt blod och rödt 
och hjärtat sammalunda. 

Du vackra orm med hvitgult skinn 
i trolska måneskiftet,
intill min mun lägg gadden din, 
jag tål det söta giftet. 
Jag smeker dina blanka fjäll,
och allt ditt starka etter 
blott gör mig yr, blott gör mig säll 
i heta sommarnätter. 

Visst får du guld -- ej guld så rödt 
har kejsarn i sin krona, 
på silkeskuddar skall du blödt 
som en gudinna trona. 
Hvi dröja lätta gullskinnsskor? 
Säg, hvad dig mera lyster, 
den psalmbok, som jag fått af mor 
och korset från min syster? 

Ack, världen den är slem och arg. 
Blott vrångt och vindt där händer. 
Förgör mig du, min lilla varg 
med dina hvassa tänder. 
Tids nog man blir på botfärd stadd 
och bikta skall och skrifta. 
Kom, vackra orm med blekröd gadd, 
kom, att mitt li förgifta.