"Jabal och Jubal gå fromma och snälla," 
talade Lamek, "men Tubals sed 
hotar att rent rycka huset ur led. 
Här i ett hörn skall jag numera ställa 
tre små käppar att tämja dem med. 
Varligen vandra! 
Akten varandra, 
Jabal och Jubal och Tubalkain!" 
Å! sade Jabal. Så! sade Jubal. 
Försök bara på! sade Tubalkain.

Sönerna rymde från Lameks dressyrer, 
ströko på vägen med okynnigt skri, 
tjöto åt alla, som redo förbi, 
skrämde kamelen i sken för en syrer, 
funno ett krus, som det klunkade i. 
Rovet tillsamman 
mätte med gamman 
Jabal och Jubal och Tubalkain. 
Min! sade Jabal. Din! sade Jubal. 
Skål! det är vin, sade Tubalkain.

Småningom vände de bleka tillbaka, 
blidkade Lamek med tyriskt snus. 
Lamek sade: "I Pukals hus 
är flickan fager och lämplig till maka, 
det är min mening och även min frus.
 Gubben har pengar, 
välj mina drängar, 
Jabal och Jubal och Tubalkain!" 
Ack! sade Jabal. Tack! sade Jubal. 
Borsta min frack! sade Tubalkain.

Alltför eniga Lamek fann dem, 
ingen gav efter fast gubben bad. 
Jubal sjöng visor och Tubal höll vad; 
varpå med fyra små åsnor i tandem 
hastigt de foro till Pukal åstad. 
Folket vid skriket 
smög sig i diket. 
Jabal och Jubal och Tubalkain! 
Hopp! sade Jabal. Stopp! sade Jubal. 
Hej, i galopp! sade Tubalkain.

Jabal tog Pukal och Jubal hans farmor, 
och Tubal tog flickan till tals för sin del: 
yttrade sen: "Inget bråk och krakel! 
Låtom oss strax på en skiva av marmor 
ordna affären med hyggligt spel!" 
Utanför porten 
blandade korten 
Jabal och Jubal och Tubalkain. 
Pass! sade Jabal. Pass! sade Jubal. 
Pang! Tjuguett! sade Tubalkain.