Tre ballader

"Jabal och Jubal gå fromma och snälla," 
talade Lamek, "men Tubals sed 
hotar att rent rycka huset ur led. 
Här i ett hörn skall jag numera ställa 
tre små käppar att tämja dem med. 
Varligen vandra! 
Akten varandra, 
Jabal och Jubal och Tubalkain!" 
Å! sade Jabal. Så! sade Jubal. 
Försök bara på! sade Tubalkain.

Sönerna rymde från Lameks dressyrer, 
ströko på vägen med okynnigt skri, 
tjöto åt alla, som redo förbi, 
skrämde kamelen i sken för en syrer, 
funno ett krus, som det klunkade i. 
Rovet tillsamman 
mätte med gamman 
Jabal och Jubal och Tubalkain. 
Min! sade Jabal. Din! sade Jubal. 
Skål! det är vin, sade Tubalkain.

Småningom vände de bleka tillbaka, 
blidkade Lamek med tyriskt snus. 
Lamek sade: "I Pukals hus 
är flickan fager och lämplig till maka, 
det är min mening och även min frus.
 Gubben har pengar, 
välj mina drängar, 
Jabal och Jubal och Tubalkain!" 
Ack! sade Jabal. Tack! sade Jubal. 
Borsta min frack! sade Tubalkain.

Alltför eniga Lamek fann dem, 
ingen gav efter fast gubben bad. 
Jubal sjöng visor och Tubal höll vad; 
varpå med fyra små åsnor i tandem 
hastigt de foro till Pukal åstad. 
Folket vid skriket 
smög sig i diket. 
Jabal och Jubal och Tubalkain! 
Hopp! sade Jabal. Stopp! sade Jubal. 
Hej, i galopp! sade Tubalkain.

Jabal tog Pukal och Jubal hans farmor, 
och Tubal tog flickan till tals för sin del: 
yttrade sen: "Inget bråk och krakel! 
Låtom oss strax på en skiva av marmor 
ordna affären med hyggligt spel!" 
Utanför porten 
blandade korten 
Jabal och Jubal och Tubalkain. 
Pass! sade Jabal. Pass! sade Jubal. 
Pang! Tjuguett! sade Tubalkain.

Bjällrorna, den röda kammen, 
skrän och danssteg, gråt och skratt, 
spiran, guldet, ropen, skammen, 
allt är nu farväl och amen. 
Page och tärna, hund och katt, 
spelman, munskänk, präst: godnatt! 
Mull åt mig och vin åt resten! 
Låt ej vaxet brinna ner, 
innan vi bragt ut vid festen 
skålen för den sista gästen! 
Narren sjunger, Döden ler.

Ha de tärnor flytt som klappa 
händer, när jag sjunger gott? 
Skred ej döden i min trappa? 
Bär han stav och brämad kappa 
eller kåpa och kalott? 
Bona bänken! Fyll hans mått! 
Spela, spelman, strängen darrar 
än en gång och aldrig mer. 
Närmre Dödens fotsteg knarrar; 
slut med kejsaren bland narrar. 
Narren gråter, Döden ler.

Nej! Nej! ingen psalm och mässa! 
Vad skall jag i himlens sal? 
Dit gå skälmar, dit gå dessa 
krymplingar med skallig hjässa, 
dem ej spel och fylld pokal 
fröjda, till dess hanen gal. 
Jag vill än bland män av ära, 
folk som glammar, folk som ler, 
damer, som haft många kära, 
helvetet mitt gyckel lära. 
Narren hädar, Döden ler.

Fru Lust, hett är din fests behag, 
din dans är stolt, din taffel grann, 
men rävskinnsröd med skumma drag 
står han som spelar. Vem är han? 
I de sju syndernas pavane 
och de fem sinnenas gavott 
för vem den sista ronden an? 
Bäst lott vann den som sover gott.

Är tiden ond och anden svag, 
flyr en till vin, till bön en ann, 
vrids likväl allt till sist i lag, 
när sömnen löst all fruktans bann. 
Vad var det liv, som spöklikt svann 
kring Hamlet och kring Don Quijote, 
emot de världar drömmen spann. 
Bäst lott vann den som sover gott.

Jag sökte glädje för en dag 
och kärlek för en natt: 
och vann som netto på mitt företag 
ett kopparhamrat ännespann. 
Jag sökte vishet, lampan brann; 
död tro, glömd ära fann jag blott, 
och längtan, som sitt mål ej hann. 
Bäst lott ann den som sover gott.

Där graven grönskas, färdeman, 
dröj, stryk din svettiga kalott 
och finn att min refräng var sann: 
Bäst lott vann den som sover gott.