Bjällrorna, den röda kammen, 
skrän och danssteg, gråt och skratt, 
spiran, guldet, ropen, skammen, 
allt är nu farväl och amen. 
Page och tärna, hund och katt, 
spelman, munskänk, präst: godnatt! 
Mull åt mig och vin åt resten! 
Låt ej vaxet brinna ner, 
innan vi bragt ut vid festen 
skålen för den sista gästen! 
Narren sjunger, Döden ler.

Ha de tärnor flytt som klappa 
händer, när jag sjunger gott? 
Skred ej döden i min trappa? 
Bär han stav och brämad kappa 
eller kåpa och kalott? 
Bona bänken! Fyll hans mått! 
Spela, spelman, strängen darrar 
än en gång och aldrig mer. 
Närmre Dödens fotsteg knarrar; 
slut med kejsaren bland narrar. 
Narren gråter, Döden ler.

Nej! Nej! ingen psalm och mässa! 
Vad skall jag i himlens sal? 
Dit gå skälmar, dit gå dessa 
krymplingar med skallig hjässa, 
dem ej spel och fylld pokal 
fröjda, till dess hanen gal. 
Jag vill än bland män av ära, 
folk som glammar, folk som ler, 
damer, som haft många kära, 
helvetet mitt gyckel lära. 
Narren hädar, Döden ler.