Gå ej bland olvonträ och slån, 
då kvällens luft är ljum! 
Där dväljs en underbar demon 
i trädens dunkla rum. 
Det är den gamle Liothans son 
benämnd Isacharum.

Du hör hans gång i lundens fläkt, 
som irrar skygg och vill 
på mark av bruna höstlöv täckt 
i tinande april, 
och ångan av hans andedräkt 
är mull som kvicknar till.

När korsmässmånen nyss var tänd 
och göt sitt svaga stril, 
då stod i skyn en båge spänd 
och sköt en plötslig il. 
Då skalv du, frysande och bränd, 
det var demonens pil.

Minns du en lilja, dystert grann, 
i skuggan där du gick? 
Dess mörka eld ur kalken rann 
som en förtrollad drick. 
Ditt öga drack och sansen svann, 
det var demonens blick.

Hvad vill han i din barndomslund? 
Hvi kom han dristelig 
så när den vigda altarrund 
och lammens frälsta stig? 
Rys, jungfru, i din hjärtegrund, 
han söker dig, han söker dig.

Han följer dig i storm som gnyr 
vid dina vägars bädd, 
han är den lösa hamn som flyr, 
för dag och lärksång rädd, 
när ur en mardröm het och yr 
du vaknar i din bädd.

Ty allt hvad skumt det unga år, 
det unga bröst bär gömt, 
allt som slår ut med suck och tår, 
av sol och himmel glömt, 
allt trånsjukt liv i höstsjuk vår 
är honom underdömt.

Din fader står på vredens dag 
rättfärdig, stark och vis 
och dömer häxor med Guds lag 
från liv och paradis, 
gå, bikta vid hans fot och tag 
hans tuktans hårda ris.

Vik bort från slån och olvonträ 
och snårens falska sång! 
Bland häckarna är saligt lä 
på kyrkogårdens gång. 
Bed vid din moders grav på knä, 
då Satan gör dig bång!