Dansen går på grobladsplan. 
Dansa mot, herr Burian! 
Du är den gamle ärkedraken, 
häxornas bålde storsultan! 
Dig har jag vigt mitt levnadslopp, 
allt se´n jag stod i min mörka knopp. 
Genom paltorna ser du mig naken: 
svart är min själ och svart min kropp.

Luften är full av djur ikväll, 
full av eld, herr Uriel. 
Mellan ugglevingarna brinna 
vintergatsormens blanka fjäll. 
Tag mig i famn och städ mig till din, 
dansa mig yr i din lustgård in. 
Jag är en ung och lågande kvinna, 
röd är min själ och hvitt mitt skinn.

Stolt är din dans på bullig fot, 
studsande mjuk, herr Behemot. 
Sluten hårdt i skarlakansdräkten, 
hvälver din kropp sina svällda klot. 
Är jag dig värd, min ädle patron? 
Har du ett fetare tjänstehjon? 
Dansar en digrare fru i släkten, 
vaggande fostret med tunga ron.

Spel hör jag gå ur lönliga rum. 
Dansa mig död, Isacharum! 
Yngling, främling, du är min like, 
smäktande, längtande, blek och stum. 
Glömt har jag allt, den grå kaplan, 
graven i blom under sorgsen gran, 
drömmer jag flyr till ett fjärran rike 
bort med dig som en svartnande svan.