Långt, långt bort i kvällarnas kväll 
har skymningsfursten sin boning. 
Grå står hans borg under blekblå päll 
med irrande eldsken till skoning. 
Tungt, tungt går vindarnas spel 
och bruset ur flodernas töcken. 
Det är Isacharums arvedel, 
de ruvande drömmarnas öken.

Kom, kom, du skall drömma en dröm 
som aldrig en kvinna drömde. 
Trädet vid Pisons heliga ström, 
ett frö av dess frukt jag gömde; 
långt, långt bort i höstarnas höst 
vaggar dess nya krona, 
tusende år har jag hört dess röst 
sina paradisvisor tona.

Evigt i höstarnas höst bär det frukt, 
dess grenar bågna och bäva, 
sköna till åsyn och ljuva till lukt, 
som väntande åter på Eva. 
Kunskapens frukt av glädje och sorg, 
som Eva blott flyktigt fick smaka, 
flödar ur kvistarnas flätade korg 
till lust för Isacharums maka.

Långt, långt bort på hedarnas hed 
skall du sitta i ödsligt Eden. 
Jordlivets solar gå opp och gå ned, 
men du skönjer ej år och skeden. 
Vissnande snabbt, skall du vandra tungt 
häruppe mot hemliga målet, 
till dess du bestiger, leende lugnt, 
din flammande brudbädd, bålet.