Land, du som trätt ur urtiden fram, 
såsom en morgon föddes ur natten,
sagornas svan stolt glidande sam 
på dina skogsdunkla vatten. 
Älskat och buret i saga och sång
steg du till ljus ur fara och tvång,
tills du en gång, tills du en gång
löstes som dagen löses ur natten. 

Sval går en vind från ditt nordliga hav, 
nordvart den tändes och glimmar din stjärna. 
Odlarens gärning och möda oss gav 
kraft att dig värja och värna. 
Ofta kom frost och skördarna tog, 
budskap om fejd kring bygderna drog 
över din skog, över din skog 
tändes en ödesröd glimmande stjärna.

Land, du som i fjärran forngrå tid 
gavs oss att odla och äga på jorden, 
vandrar vår håg än kring världen vid 
vänder den åter till Norden. 
Ljusnar din vår och gulnar din höst, 
talar om dig en stämma, en röst
djupt i vårt bröst, djupt i vårt bröst, 
land, som blev vårt bland länder på jorden.