Hvi sjunger alltid man om vårens fröjd
Och bäckens sorl och vestans milda vindar.
Och lärkans drillar emot himlens höjd,
Och elfvors dansar under gröna lindar,
Och solens glans och blommans sköna knoppning,
Och hvarje fri och glad och ljuf förhoppning.

Har du, o menska, ingen sång att ge
Den tid då hoppet sina skördar bergat,
Då solens strålar likväl vänligt le
Emellan kronor, hvilka stormar härjat;
Den tysta tid, den stilla vemodsrika
Allvarlig, lugn och fröjdefull tillika

Ty så kan hösten vara! Hvarför städs
Då tala om dess storm och öde lundar?
En vackar eftersommardag! Jag gläds
Vid blotta tanken på dess högtidsstunder
Med dessa milda, hulda afskedsblickar,
Som solen då till jorden vänligt skickar.

Säg dock, om ej en sådan dag är skön?
Hur tyst och stilla! Intet löfblad skälfver;
En ensam fogel qvittrar; nyfödd grön 
Står gräsets matta ; högblå himmel hälfver 
Sig kring en jord, som uti andakt beder 
Och fridfullt glad till hvila sig bereder.