Frida till ro sig lagt.
 Månen skiner
 uti sin största prakt
 på hennes fönsterplåt.
 Ack -- som jag alltid sagt:
 När små jasminer
 dofta i vårens vakt
 blir vek mitt hjärtas låt.
 Kunde en kärlekstakt
 vid dessa små gardiner
 gnolas av mig försagt
 till spanska lutors gråt! . . .
 Frida till ro sig lagt.
 Månen skiner
 uti sin största prakt
 på hennes fönsterplåt.
 
Älvan sin hamn har fällt.
 Blusens klängen
 blomma nu matt och snällt
 på stolen denna stund. 
 Ängeln sin sko har ställt
 inunder sängen.
 Rosigt tapetens fält
 vill hägna hennes blund.
 Kanske hon skådar sällt
 den friska sommarängen,
 medan en fågel gällt
 sitt kvitter slår i lund . . . 
Älvan sin hamn har fällt.
 Blusens klängen
 blomma nu matt och snällt
 på stolen denna stund.
 
Hennes gardin jag fann
 ljus med ränder:
 Flicka med vattenspann
 och alp, så blå och skön.  
 Ståtlig jag ser en man
 med vita tänder;
 tuppfjädern vickar grann
 i jägarhatten grön.
 Hunden i stramat band
 sin nos mot alpen vänder.
 Mannen nu ser ett grand
 på flickan som i bön.  
Hennes gardin jag fann
 ljus med ränder:
 Flicka med vattenspann
 och alp, så blå och skön. 
 
Kvinnan vid skogens rand --
 drag så veka! --
 lyftat sin runda hand.
 (Med Frida likhet rår). 
 Önskar, från Sveriges land
 vi flytt att leka
 där, som i snön ibland
 den ädla blomman står!
 Här uti månens brand
 -- vad tjänar till att neka! --
 glömmer jag Vardags strand
 och drömmen vingar får.  
Kvinnan vid skogens rand --
 drag så veka! --
 lyftat sin runda hand.
 (Med Frida likhet rår).
 
Frida till ro sig lagt --
 månen skiner --
 anar ej vad jag sagt
 i tysthet på min stråt.
 Uti sin största prakt
 de små jasminer
 bakom staket stå vakt
 liksom i ömt försåt.
 Sakta är vindens takt,
 så blitt i natt han viner;
 blomflarn han hopabragt
 på gatan, blank och våt . . .
 Frida till ro sig lagt
 -- månen skiner --
 anar ej vad jag sagt
 i tysthet på min stråt.