Vår Ulla låg i sängen och sov med handen under öra, 
och ingen mer än krögarn fick lov på nyckelhålet röra.
Utanför på krogen, bror, var det så tyst som om natten; 
intet öl fanns, om du tror, nej, knappt en droppa vatten! 

Tyst på tå, så nöjd och kvick, kring sängen gubben vandra', 
tog på täcket, log och gick och viska med de andra. 
Ulla snarka', frös och sparka', täcket över huvu't drog,
kröp inunder med ett dunder, vände sig och log. 

En änglahy, en leende mun, ett blottat bröst av våda, 
ack, himmel, ack, var timma och stund nytt paradis bebåda! 
Men av all naturens prakt, hjärtat till vällust och plåga, 
röjde mest sin ljuva makt två ögons vackra låga. 

Såg hon upp, förtjustes allt; och blunda hon med öga, 
rördes blodet varmt och kallt, med suckar till det höga. 
Maken tunga till att sjunga och en röst så skär och klar 
och så böjlig finns omöjlig -- det sa krögarfar.