Titta, titta!
 En hästsko vi hitta
 i blänkande gräsen! Åh, lycka och tur!
 Säkert vi snart i det egna boet sitta
 med prickiga gardiner och fågel i bur.
 Strax bakom staden,
 där grön kastanjeraden
 ses skaka över taken av blomster en skur.
 (Flaggstång kan kvitta!)
 Åh, titta, titta!
 En hästsko vi hitta.
 Åh, lycka och tur!
 
Blåstar nappa,
 än vilda, än slappa,
 gardinen, -- den far som en smattrande flagg,
 Frida tar av sig sin gula sommarkappa;
 vid fönstret hon sig lutar i snövita plagg.
 Lyssnar nyfiken.
 Goodtemplaremusiken,
 den föres till vårt öra vid vindarnas vagg.
 Fläktarne nappa,
 vad träden tappa
 och strö på vår trappa
 i morgonens dagg.
 
Köksdörrn gnäller,
 och Frida nu ställer
 sin kosa ditut, men jag dröjer så trygg.
 Forskar i rummet om målarfärgen fäller
 på dörrens fina ådring, naturlig och snygg.
 Intet att klaga!
 På piedestalen svaga
 där breder sig en palm över Snöklockans rygg
 Köksdörren gnäller,
 och Frida häller
 ur kannan, som sväller,
 serverar så trygg.
 
Mattor gröna
 med rosor, som sköna
 sig fläta i druva och blad utav pil.
 Lång som en dalkarl, en klocka höres döna
 i rummet allra innerst, i allmogens stil.
 Bilagor många
 i ramar ögat fånga.
 I mitten Fridas moder i svartkritsprofil.
 Tänkspråken sköna
 oss väcka, löna,
 i bladhängen gröna
 med hjärta och pil.
 
Tratten blänker . . .
 Caruso oss skänker
 en sång i den stunden, så ljus och så huld.
 Nästan som gnistor i rummet ut det stänker.
 Den rösten är visst skapad av pärlor och gull!
 Ljuv är visiten --
 men nålen bliver sliten;
 det smattrar mitt i skivan, av ringlarne full . . .
 Tratten, den blänker.
 Som gnistor stänker
 av sången, som skänker
 oss pärlor och gull.
 
Bäst vi sitta,
 en solkatt vill titta.
 Den smyger sig in över fågelens bur.
 Sångarens glädje till jubel kan oss smitta,
 vi ville nästan dansa till kvittret i dur.
 -- -- -- -- --
 "Sakta, o sakta!
 En dröm år ej som fakta.
 Nog äro fakta säkrare till sin natur? . . ."
 Fakta kan kvitta!
 Åh, titta, titta,
 en hästsko vi hitta!
 Åh, lycka och tur!