Se, leden förvirras och vackla
 strax innan vi sätta i gång.
 Där rusar, röd som en fackla,
 basblåsarn i vildaste språng.

 Sin tuba så ivrigt han tager
 ur säcken, som liknar en kjol.
 Det är, som när Skaparen drager
 ur molnet sin blänkande sol.
 
Sin skäggkvast så lystet han trycker
 mot bastubans svällande mund.
 Det liknar en kyss, o, min Frida,
 i musikens välsignade stund!
 
Skarorna sluta att vackla,
 vid smattret vi sätta i gång.
 Standaret, likt fladdrande fackla,
 det flyger från glimmande stång.
   
"Vad var det, som slog mej på kinden,
 som slog mej i ansiktet nyss?"
 Standartofsen flög ju i vinden
 och gav dig en smällande kyss.

 På fanan, den ljusblåa flamman,
 syns globen med polerna små.
 Än kramas den häftigt tillsamman,
 än åter den väldig ses stå.
 
Den bild, som så skrynklas av vindar,
 den är utav Jorden, vår mor.
 Se, runt om ekvatorn sig lindar
 ett bandage med inskrift, jag tror!
 
Sulorna trampa och takta
 på gatan, av daggen så våt,
 och stirrande ögon betrakta
 vår marsch och vår skinnande ståt.
 
Men strax intill Frida sig vänder
 en man, det är talarn, vi se.
 Nu knäpper han hop sina händer
 på skämt, som han sorgset vill be.
 
Han ropar: "Papiret fallerar!
 Spring efter papiret, herr Dahl,
 för annars mett härrskap riskerar,
 att inte det blir någet tal!"
 
Han blinkar så listigt och skakar
 i luften så lustigt sin hatt.
 Från myllrande ledet då brakar
 som en åska ett bullrande skratt.
  
 Bastuban blixtrar vid kröken,
 och tåget går halvt i en ring
 mot skogen bak diset och röken
 vid trum och vid klang och vid kling.
  
 Flöjtisten, så mild uti dragen,
 han torkar den blänkande stock
 och sticker en näsduk bak kragen
 och sjasar åt flugornas flock.
 
 Men stirrande, ängslig, en annan
 triangeln så plikttroget slår
 med halmhatten långt ner i pannan,
 där svetten som daggpärlor står.
 
Nu fanbärarn nästan tycks sjunka,
 sitt läder han jämkar uppå,
 och trummorna dundra och dunka.
 Till vår svängbro vi hunnit ändå!
 
Landsvägens dammskyar fara
 som rökpuffar ur en kanon
 och svepa vår svettiga skara
 i gyllne och rykande don.
  
 Strax efter vårt tåg höres frusta
 en häst. Han är eldig och glad.
 Han drager en vagn till vår lusta
 med röd och med gul lemonad.

 Buteljhalsar gnistra och tindra
 av ståltråd, de stängslena små,
 som frusande gulldrycker hindra
 att spruta sin flod på oss två.
 
Och klirrandet hörs trots musiken,
 fast bastuban likasom drar
 ur avgrundens djupaste riken
 en förfärande jättefanfar.
 
Titta! Vid skogskanten simmar
 vår ström med sitt blänkande sken.
 Den stimmar i morgonens timmar:
 "Drick av mej! Jag är nykter och ren!"