I en kväll så klar, när vinden drager svaler,
 fylld av ljuvlig doft, jag ej minns namnet på,
 tala vi på bänken om de små kanaler,
 som i Marsplanetens magra marker gå.
 "Kan man säkert veta?" Nej, jag vill ej svära!
 Men törhända genom grå och konstig säv,
 konstigt skurna böljor, konstig farkost bära
 i en dager matt, som silad genom väv!
 
"Säj, krumbuktar där i vattnets spegel alen?"
 Åh, det tror jag ej! Men som en fackla röd
 speglar sig, jag läste i Familjjournalen,
 denna jordens ljus med dov och sällsam glöd.
 Vilka dofter, som i kvällens vemod blandas,
 ej författarn nämner. Jag ej spörja vill!
 Men dem torde de få ganska svårt att andas.
 Luften är så tung, och vinden är så still.
 
Ej jag vet, om marken där med blommor täckes,
 om en Vår de ha i grönska, som hos oss,
 om en Höstens lykta tändes där och släckes,
 om ett snömoln yr vid bjällra och vid bloss.
 Troligt är väl, att de någon glädje hava
 till att tjusta le åt uti dagar grå.
 Troligt är väl ock de nödgas att begrava,
 nödgas sörja såsom vi vid kullar små.
 
"Fatta de med händer såsom mänskor taga?"
 Lätt är fråga giva, svårt är svar att få.
 Kanske de med lyktmaskögon varsamt draga,
 letande varandra med små spröt och strå.
 Medan Vetenskapen fåfängt söker flera
 vägar för en hälsning genom luftens ström,
 våra milda tankar vilja signalera,
 vandra dit och blixtra utav vänskap öm.
 
Just i denna stund, när blåsten sakta fläktar
 uti hattens flor -- just den minut, som går,
 kanske vid kanalen där en mö försmäktar
 av en kärlek, gjord av samma slag som vår.
 Kanske hennes stämma tunn och sällsam ljuder,
 kanske att en kyss hon får i kvällen still . . .
 "Tror du utav samma sort som Jorden bjuder?" . . .
 Möjligt, denna sed hör Universum till!