Nyss låg jag bak en gren
 och siktade, tog korn
 på fienden, som flagga vid sin vall.
 Bak taggtråd och bak sten
 det smattrade av horn.
 Men plötsligt något varmt vid örat small.
 
Jag släppte mitt gevär,
 och skogen hastigt vek
 liksom en dimma bort utur min syn.
 Jag såg en myllrig här,
 så kände jag mig blek,
 så blev jag kall som marken och som skyn.
 
En liten fransk sergeant,
 som ilade förbi,
 han sade på sitt milda tungomål:
 -- Ni lever, inte sant?
 Jag svarade: "Oui!"
 men skönjde snart ej minsta föremål.
 
Jag föll i mörkrets hägn,
 jag lyftes som av vind
 och svävade, men vingen icke bar.
 Då kände jag ett regn,
 ett ljumt, uppå min kind
 och vaknade i livet ännu kvar.
 
Och vid min bädd hon satt
 den späda systern fin,
 och hennes gråt det var, som väckt mig nyss.
 En blick som mörkan natt,
 en blus av fin musslin
 och brosch, så allvarsam, med silverkryss.
  
 Jag viskade: "Förbi!"
 och såg i feberns brand
 en puffig rök och röda blixtars sken.
 Hon sade: "Mon ami!"
 och tog min heta hand,
 och strök min panna från dess lockar ren.
 -- -- --
 Ännu jag ser mig gå
 i solig trädgårdsgång,
 så sakta vid den franska vindens fläkt.
 Ifrån en tät berså
 jag hör en kvinnas sång
 Jag stapplar dit i randig sjukhusdräkt.
 
Då löses tungans band
 och ord med kärlek i,
 de falla såsom rosor från en gren.
 Hon griper milt min hand,
 hon viskar: "Mon ami"
 och stryker pannan från dess lockar ren.