Ja, du kommer till slut,
 bleka Dödens minut,
 då med granris min port blir prydd,
 då min fönstergardin
 utav blommig satin
 blir på mitten ihopasydd,
 då min hand har en ros i förvar,
 om vars doft ingen aning jag har.
 Ja, du kommer till slut,
 bleka Dödens minut,
 då jag vilar så gömd och skydd.
 
Stärkta veck överallt.
 Allting skiner så kallt.
 Kandelabern, den hyrda, bär
 sina ljus utan glans,
 och den svartaste frans,
 som fanns köpa, den finnes här.
 Våta kinder sig skymma i flor
 såsom rosor i dimma, jag tror . . .
 Stärkta veck överallt.
 Allting skiner så kallt
 där, som Döden med lien är.
 
Under klockornas vin
 in de bära terrin
 på en blåmanglad duk, så ren.
 Solen, blek bak gardin,
 slår i glaskaraffin
 ned en stråle med gullgult sken.
 Gamla frackar ses runt kring mitt stoft,
 alla dunsta de malpappers doft.
 Under klockornas vin
 in de bära terrin,
 en glaserad, med blom och gren.
 
Snart står kammaren kall
 med sin svartklädda pall,
 tom och dragig och väldigt arm.
 Något bortrivet blad
 av en krans far åstad
 för ett vinddrag från fönstrets karm.
 Ute höras de pulsa i snön
 under klockornas ängsliga dön.
 Snart står kammaren kall
 med sin svartklädda pall
 och en bårduk på stolens karm.
 
Allt för mycket besvär . . .
 Jag så föga begär.
 Bättre varit, att falla få
 som ett blad faller ner,
 virvlar runt och beger
 sig till vila bland stoft och strå.
 Daggen faller, och frosten gör vitt,
 snart är bladet i smulor förspritt.
 Allt för mycket besvär . . .
 Jag så föga begär
 utav klockor och sånger då.
 
Ja . . . men har du en ros,
 kan du lägga den hos
 mig på kullen, när dock du går
 vägen strax där förbi
 under fåglarnas skri,
 medan sommarn, den glada, rår.
 Kan min ande med dimfingrar då
 vänligt vinka -- nog görer den så!
 Som en fjäril, som vind
 vill jag röra din kind
 ibland kors och bland snäckor små.