("Sån--ga--re!")
 Små glasen de ställa.
 Nu dörrar börja smälla,
 och basar bullra barska
 i rummet strax invid.
 Och tonerna svälla --
 tenorerna, så gälla
 sig kråma och sig harska
 och lämna bordens frid.
 Och Ledarn ses taga
 åt västen för alt draga
 ur den sin silverpipa, med ljud
 av fågelkvid.
 ("Sån--ga--re!")
Det ljudet, det svaga,
 som så kan sammandraga
 en sångens storm, o Frida, lik dånet av en strid.

Ännu det surrar
 och sorlar och murrar.
 Vid fönstret stå tvänne:
 -- Säj inget om henne!
 -- Min broder förstå mej . . .
 Låt bli att förgå dej . . .
 -- Förgå mej! Vem är som förgår sej, måntro?"
 ("Sån--ga--re!")
Skynda sej, Vera,
 kom hit och servera I
 Ta inga parfymflaskor och sej genera!" --
 Men blek andra basen
 bland glittrande glasen
 går ensam -- en vålnad i Fröjdernas bo.
 ("Sån--ga--re!")
Sig skallet förvärrar:
 "Till samling, mina herrar,
 så att vi få begynna: "Sov, hulda ros, i ro!"
  
 Rökmolnen nagga
 och simma och vagga
 kring stärkveck i båga
 och kinder, som låga.
 -- Ett glas kan vi hinna . . ."
 -- Åh, Vera! O, kvinna!
 -- Nej släpp mej! Jag ropar!" Hon skrattande flyr.
 ("Sån--ga--re!")
-- Allt var för galet.
 Dom slök kapitalet.
 Jag sålde i tid, fast jag tveka i valet . . ."
 Men prövande stilla
 tenorerna drilla
 bak sorlet och bullret och röken, som pyr.
 ("Sån--ga--re!")
Sig skallet förvirrar:
 "Till samling, mina herrar,
 så att vi få begynna: "Sov, hulda ros, i ro!"
  
 Ledarn sig vänder,
 med skälvande händer
 han makar sin skara:
 -- Nå, Gyllberg? "Kan vara!"
 Tenoren försvinner,
 till tröskeln han hinner
 och gnolar så retfullt, när hastigt han går.
 ("Sån--ga--re!")
-- Sårad han blivit.
 Vem är det som givit
 ett glåpord åt Gyllberg? Är någon, som drivit? . . .
 Och ledarn går neder,
 han trugar och beder.
 Snart hyllad tenoren bland sångarne står.

 ("Sån--ga--re!")
Strax samlade alla!
 Nu slutar sorlet svalla,
 och gästerna se stilla
 mot körn, som står i ro.
 Och ledarn hörs tralla
 ett sakta: "Lalla, lalla".
 Det cisset kan förvilla.
 Den takten är ej god!"
 Hans pipa, den kvider
 och bådar brus omsider.
 Nu blixtrande med pinnen han slår en bågig bro.
 ("Sån--ga--re!")
Tenorerna nynna,
 och basarne begynna.
 Snart hela kören brusar: "Sov, hulda ros, i ro!"