Gör en kikare av handen, Frida,
 skåda Näckens rosor i vår vik!
 Gungande, de sida invid sida
 lyssna till sin faders harpmusik.
 Näcken är en myt, men böljans röst
 är en sanning till vårt hjärtas tröst.
 Om dess skönhet inga lärda strida,
 vågens visa är på känsla rik . . .
 Gör en kikare av handen, Frida,
 skåda Näckens rosor i vår vik.
 
Vill en Näckens ros man söka fånga,
 märkes nog hur den tillbaka dras,
 liksom snålt, av starka händer många,
 dolda under vattnets spegelglas.
 Sorlar ej var våg, ur slummern väckt:
 "Ryck ej blomman från min blåa dräkt" . . .
 -- -- --
 (Fantasin kan måla dikter långa,
 medan båten går med sakta fras!)
 Vill en Näckens ros man söka fånga,
 märkes nog hur den tillbaka dras.
  
 Vattnet ville jag beskriva även,
 ofta jag det djupt studera tänkt.
 Stundom grånar denna blåa väven,
 stundom stjärnor i dess sömmar blänkt,
 Liksom svarta korn strös ut ibland,
 skrynklor virvlas utav vindens hand,
 plötsligt mörknar ytan, så att säven
 bländgul ter sig, utav sol bestänkt . . .
 Vattnet borde jag beskriva även,
 ofta jag det djupt studera tänkt.
 
Mest jag älskar trotsig våg, som krusar
 stolt sitt hår och hög mot stranden går.
 Blanka vattnet Frida mera tjusar,
 där det lugnt kring Näckens rosor står
 med en aftonsky i spegelns ring.
 Kvinna vek! Jag tadlar ingenting!
 Lugna bröst må ej ha våg, som brusar.
 Orons sinne, orons våg förstår . . .
 Mest jag älskar böljan, när den krusar
 stolt sitt hår och hög mot stranden går.
 
Men -- alltunder det jag talar, glida
 vi vid årans slag mot stilla vik,
 där de gunga, sida invid sida,
 Näckens rosor små vid svag musik.
 Skymnings flor fördunklar sikten snart.
 Solens röda äpple föll med fart,
 böljor synas friska, mera strida . . .
 Se, den fagra bild, en saga lik! --
 Gör en kikare av handen, Frida,
 skåda Näckens rosor i vår vik!