På Richelieus tid var en fallgrop som noll,
 och en dolk liksom en leksak, ser Frida,
 och musketörens kappa bar blodbestänkt fåll,
 som fladdrade kring glimmande slida.
 I cellen, där stod munken och bakade sitt gift.
 Den fina sammetsmattan var vägen till en grift.
 En man, som buga vackert och var mjuk och timid,
 det var Djävulen på Richelieus tid.
 
Och lyste jasmin under mångloben klar,
 tycktes själva friden sträcka ut handen,
 den friden mörka sorger i mantelen bar,
 den tystnan dolde rovet och branden.
 Nu börja blommor regna. Se, bak jasminens topp
 en jesuit sig smyger på trädgårdsstegen opp!
 Om månen i en dolk begynner blixtra därvid,
 det är ingenting för Richelieus tid!
 
Baronen, han blänker och bugar sig grant
 framför Richelieu, som gnider sin haka:
 "Berätta, herr baron! Är det sant, är det sant?"
 Han stirrar i kamin, som hörs spraka,
 och rör liksom i tankar en knapp i sin tapet:
 Baronen sjönk i golvet! Varthän? Åh, ingen vet!
 "Vart tog baronen vägen?", väste Richelieu blid,
 och smög in uti salongernas frid.
 
En röd bigarrå ibland lövverket sken
 med sin imma, fin och frostig, på kinden,
 och späd grevinna bröt den från darrande gren,
 fast bladen viska varning i vinden.
 På gröna trädgårdsbänken, där bleknade hon av.
 Snart klämtar klosterklockan i sorg vid hennes grav . . .
 Den röda bigarråen, djupt i trädgårdens frid,
 den var Döden uppå Richelieus tid.
 
Han ropade korpen, som flaxar på stig,
 att de dolda ränker strax rapportera.
 Han värvade en våg för att lyssna åt sig,
 han manade ett träd: "Spionera!"
 Han Kärlek hade städslat som tjänare och sagt:
 "Hav dolken i beredskap, stå troget på din vakt!"
 Och Kärleken -- den bugade så mjuk och timid
 och blev Djävulen på Richelieus tid.