En höstens kväll, en stormens kväll, Malena,
vardt du som sörjde åter stolt och ung,
och längtan drev dig på bevingad sena
långt ut på stigen genom öde ljung.

Och samma afton gick jag ut allena
och fri och djärv som alla drömmars kung
och tänkte: Kom, låt hed och höst förena
två vilsne hjärtan som en brand i ljung.

Jag vet det väl:
du kände mina tankar
tungt som ett ankar
häktas vid din häl.