O dröm, o himmelskt ljufva dröm! Om dig
skall jag för nejdens kala fjällar tala,
tills deras missljud-vanda echo glömma
de rop af smärta, dem de hört af mig,
och vänja sig att af sig sjelfva stamma
den häpne vandrarn glädje blott till mötes. –
Så sakta då, o skog, din tysta susning!
Och hämma, bäck, ditt muntra språng en stund!
Och, klippor, höjen edra gråa hjessor!
Och, nejdens alla andar, hören – hören!
 
Det var en qväll, en nordisk sommarkväll,
en qväll, då solen icke går till hvila
vid hjordens barm, men kysser henne blott,
och skyndar åter opp till dagens fröjder;
det var en qväll, – den vida vestern låg
och dvaldes i ett haf af guld och saffran,
och öfver österns gröna kullor summo,
likt rosengårdar i det stilla blå
de skära, purpurstänkta molnens flockar.
 
I dagg och vällust låg naturen stum,
och jag – jag vandrade bland hennes under,
stum såsom hon. Jag kände ingen sorg,
men medvetslös uti mitt hjerta bodde
ett stilla qval ändå, som jägarns lod
i örnens sönderskjutna sida dröjer.
Men när han sitter se’n på klippans spets’
och mänger dagens strålar der med blod,
då känner han uti sin barm  en plåga,
men vet ej, hvarifrån den kom, och när
den slutas; så med vemod, som jag ej
begrep, en gåta för mig sjelf, jag gick
på fältets fägring, vacklande och sluten.
 
När hastigt, fjerran från, ett sakta ljud,
som af en lutas lätt berörda strängar,
i samklang  döende, mitt öra hann.
Jag lyssnade.  – Ännu en ton, ännu
en suck af andarne i lutans boja,
och se’n ett lugn, en stillhet överallt,
lik lugnet på den qvällbelysta fjärden,
och vattnets dallring byts till spegelglans.
 
På en gång skingrades min smärta nu,
och jag var lätt till mods igen som blomman,
när fästets källor flödat ut  och hvalfvet
ånyo mot den tårbestänkta klarnar,
men medvetslös, som blommans, var min fröjd.
En sorglös trånad dref mig mot den nejd,
ifrån hvars famn de milda ljuden kommo.
Jag skyndade, som lyft af vingar, dit
och lyssnade, och lyssnade ånyo.
 
Så kom jag till en park, der stam vid stam
mot ljusens pilar höjde gröna sköldar,
och ingen fläkt af aftonvinden hann
den friska helgedomens svala skymning.
Det syntes icke  menskospår i den,
ej spår af dessa fräcka sköflarhänder,
som sätta konstens stela krona opp
uppå ruiner af naturens fägring.
 
I blomning stod der hvarje ört på marken,
i sommarskrud stod varje träd:– en flock
af luftens fjäderklädda barn allenast
satt drömmande emellan löfven der,
och sången slumrade på deras tungor.
Jag stannade, jag visste  icke mer
af någon lidelse, af någon tanke;
mitt väsen var som skeppet är på hafvet,
när ingen svallvåg mot dess sida slår
och ingen vind dess slappa segel fyller.
 
Men nu – nu klang en himmelsk ton igen,
och plötsligt ljödu lutans alla strängar
en rik, högtidlig harmoni, som snart
melodiskt fylldes af en qvinnostämma.
Hvad nyss var sänkt i sömn, spratt opp på nytt:
Hvar fogel öppnade sin näbb till sång,
hvart löf i parken skälfde, och ett regn
af dagg föll dallrande af varje blomma.
Och jag, jag hörde rösten mig så nära
och kände den, – och det var Minnas röst.
 
Men stod du en gång, svept i dimmans flor,
på kullens spets, af våren famnad,
och drack en rosenånga, fast du ej
de röda skålar såg, hvarur den flödde,
och badade i värme dina lemmar,
fast värmens källa doldes för din blick,
och såg du då en flyktig storm förjaga
den lätta dimman, såg du berg och dal
förtroligt träda fram ur formlösheten,
och såg du då med klara ögon glad
de vänner, som din vällust nyss beredde;
då vet du, hvad jag var och hvad jag blef
det ögonblick, jag Minnas stämma hörde.
Ty hvad jag lidit, hvad i långa år
jag njutit såsom ljuft och tänkt som sällt,
stod i förklarad glans inför min själ,
och kärleken gick som sol deröfver.
 
Förbannad från mitt hjärtas ljusa Eden
var dock en enda tanke – var dock den:
Att Minna, Minna ägdes af en annan.
Jag kände blott min sällhet, visste blott
att hon och jag i verlden fanns – ej annat,
när jag i jublande förtjusning sprang
den korta väg, som skilde oss ännu,
och föll på böjda knän vid hennes fötter.
 
Men hon, ej skrämd, ej öfverraskad, såg
så ömt förtroligt leende på mig,
som om jag länge stått hos henne redan;
hon såg, som barnet på sin engel ser,
när modern bäddat vaggan mjuk och drömmen
då genast leder fram den välbekante.
 
Ej ljöd dock lutan mer. Det byttes ej
ett brutet ord, en vingad suck af oss:
Men på den lätta brygga, begges blickar
emellan våra hjertans himlar slogo,
gick kärleken, i tusen former klädd,
att vexla njutningar och vexla boning.
 
Tills, famn ej mera skild från famn, och mun
ej stängd från mun, jag låg i hennes armar
och kände svallningen af hennes barm,
och drack dess tårbestänkta kinders dagg
och domnade af vällust bort – och väcktes.