Lilla lättingen min, lilla tättingen min, 
skall hon sova, fast klockan går på åtta, 
och ser hon inte solen, hur varmt den skiner in 
och hur dagen är vacker utan måtta?

Och inte hör hon tuppen, som gal så morgongällt, 
eller talgoxens fyr på fönsterblecket, 
ej fåglarna, som stimma i rönnens röda tält: 
lilla Anna, hon snarkar under täcket.

Därnere sitta syskonen och läsa för sin gröt, 
och den sträng mor är med och delar maten; 
men Anna hon får sova, hon är snäll ändå och söt, 
och hon får ända sin andel av faten.

Jag står vid krusbärshäcken, jag set på en gardin, 
och jag ser hur den rör sig, bäst jag står där. 
God morgon, lilla Anna, där du skymtar hvit och fin 
i din tröja med spetsar och med bårder!