Jag gick öfver isen från Kaukola by 
en töcknig natt.
Än ljöd i mitt öra fiolernas gny 
båd' hemskt och gladt. 
Om våren var det, 
vinden röt,
ulfven tjöt. 
Halfva mitt hjärta var stormig sjö, 
andra hälften en vintersnö. 

Jag trodde så visst att hon hade mig kär; 
o dåre jag! 
Hon log mot alla de andra där, 
som solskensdag; 
mot mig så var hon 
stjärnlös natt, 
jordgömd skatt. 
Frysande vinter är mera blid, 
töar dock i sin rätta tid. 

Vid det jag nu gick, ljöd bjällrornas klang 
på insjöns tak,
och Katris frustande fåle sprang 
mot öppen vak. 
Så tät var dimman, 
påskatid, 
strömmen strid. 
Hvisslande grep jag hästens man, 
svängde släden på riktig ban. 

Sen stod jag på meden, jag minns ej hur; 
min harm var glömd. 
Den gamla mor Annikka tog en lur, 
i fällen gömd.
I natt och töcken 
hästen sprang, 
bjällran klang, 
frysande vinter var nu så blid, 
töade nog i sin rätta tid.