Så är sagan nu om sången,
så det ädla Suomifolket,
så den vise barden säger:
Sången är av sorg upprunnen,
men av sång är glädje vunnen.

Långt i fjärran ödemarkens
vindomsusade, förgätna,
sorgsna mo, vid insjöns stränder
och den höga åsens branter,
står en koja, gömd och ringa.
Låg är kojan, hög är furan,
högt är forsens dån, och mäktigt
mer än alla mänskotankar
slår naturens stora hjärta.
Runotar, den ädla sångens
höga moder, bor i kojan,
bor allena, bor i armod,
bor i sorg och bor i längtan,
sällare än lyckans skötbarn,
rikare än kungadöttrar,
icke heller alltför ensam.
Många spår till kojan leda,
lätta spår, som vända tyngre,
med ett sviket hopp, tillbaka.

Kom en dag en munter yngling:
"Frid med dig, du sångarmoder,
diktens ädla fostrarinna!
Länge dina spår jag följde,
sökte dig i stadens vimmel,
sökte dig i bygdens lekar,
sökte dig i tärnans löjen
och vid bägarns rand förgäves.
Nu, o moder, ett mig lova:
lär mig sångens gudagåva!"

Runotar, den ädla sångens
höga moder, log och sade:
"Fann du icke mig i staden,
ej i bygdens glada lekar,
ej i tärnans lätta löjen
och vid bräddade pokalen;
varför kom du hit till öde
tuvans ljung och vågens flöde?"

Sade ynglingen: "O moder,
vid din härd vill jag förbliva,
dina furor vill jag slöjda,
tusen år jag stum vill lyssna
här på dina tusen sånger
och den första och den sista
djupt uti mitt minne rista."

Sade sångens visa moder:
"Tusen år kan du förbliva,
tusen sånger kan jag giva,
och den första och den sista
kan du djupt i minnet rista.
Och dock kan jag dig ej lova
sångens goda gudagåva."

Sade ynglingen bedrövad:
"Öppen är min själ, mitt öra;
vad skall jag, o moder, göra?"
Sade Runotar, den visa:
"Gå allen i ödemarken,
göm en sorg uti ditt hjärta,
då skall sången ro dig giva,
självmant dina läppar liva.
Sången är av sorg upprunnen,
men är sångens gåva funnen,
se, så är din sorg försvunnen,
oförgänglig glädje vunnen."